Category Archives: Folkpartiet

Folkpartiets valresultat ihåligt som en schweizerost

2002 fick Folkpartiet sitt bästa valresultat på 17 år. Det var ihåligt som en schweizerost. Segerrusiga gjorde vi folkpartister aldrig en adekvat analys. Det är ett bidragande skäl till att Folkpartiets kräftgång fortsatt sedan dess.

Lars Leijonborg tog över som partiledare kort före valet 1998 då Folkpartiet backade till 4,7 procent. Sommaren 2001 ifrågasattes Leijonborgs ledarskap öppet. Det var ett hårt sargat parti som gick in i valrörelsen 2002.

Den 4 augusti, sex veckor före valet, fick Folkpartiet 4,9 procent i Sifos stora undersökning. Det var vid tiden inte sensationellt dåligt, utan ungefär i linje med var partiet legat under mandatperioden. Ännu två veckor före valdagen låg Folkpartiet i mätningar på under tio procent.

För många folkpartister upplevdes därför valresultatet som den stora revanschen. Moderaterna genomgick sin värsta kris någonsin efter det avslöjande valstugereportaget i SVT:s Uppdrag granskning, då även flera socialdemokrater röjde främlingsfientliga åsikter. Moderaterna backade nästan 8 procentenheter till 15 procent, och blev obetydligt större än Folkpartiet som ökade nästan 9 procentenheter till 13 procent.

Stämningen var på topp! Jag minns starkt valvakan då vi hyllade Leijonkungen och den härliga känslan av liberal triumf i luften.

I en debattartikel i DN dagarna före valet lanserade Jan Björklund och Marit Paulsen (som båda var vice partiledare) Lars Leijonborg som statsministerkandidat. I alla landsting och nära nog alla kommuner gick partiet framåt, riksdagsgruppen tredubblades från 17 till 48 mandat. Dagen efter valet inledde Leijonborg samtal för att söka stöd för en mittenregering (FP, C, KD, MP). Förhandlingarna (om samtalen kan beskrivas så) strandade dock ganska snabbt och Göran Persson regerade vidare.

Valanalysgruppen kallade sig Succékommissionen (om än med ”ett stänk av ironi”) och betraktade resultatet som en ”formidabel” framgång. I rapporten slogs fast att målet är att ”bli ett ledande borgerligt parti vid valet 2006”. Gruppens beskrivning är att Folkpartiet gjorde allt rätt. Skolfrågan profilerades hårt och ”spelade en mycket stor roll för vårt valresultat”. Det än idag omtvistade förslaget om språktest för medborgarskap placerade Folkpartiet i debattens epicentrum. Birgitta Ohlssons insatser som LUF-ordförande lyftes fram, hon ”förekom flitigt i media” vilket ansågs ha bidragit till en ökning av ”antalet unga som röstade på Folkpartiet detta val”. Medierna fann i Folkpartiet ”något de ständigt tycks söka – en vinnare”.  Leijonborg ansågs av kommissionen ”som den naturlige statsministerkandidaten till nästa val” medan ”konkurrenterna var bleka”.

För framtiden menade kommissionen: ”Folkpartiet växte i första hand på Moderaternas och Kristdemokraternas bekostnad. Enligt vår mening stärkte detta chanserna inför regimskifte vid valet 2006. Det blev en starkare mitt, ett mer humanistiskt och liberalt tankefält inom borgerligheten”. För att få ett tillräckligt regeringsunderlag 2006 säger man: ”Låt oss redan nu mentalt och psykologiskt närma oss Miljöpartiet”, och vidare ”Borgerligheten måste värva röster från socialdemokratin. Uppgiften att göra det ligger på Folkpartiet och vägen dit är en ledande oppositionsroll”.

Det är inte svårt att förstå glädjen som genomsyrade partiet: ”Det velande, från tuva till tuva-hoppande partiet fanns inte mer, i stället en tydlig ideologisk profil med skolfrågorna i fokus”.

Men segerruset förblindade.

Enligt SVT:s Vallokalsundersökning (Valu) bestämde sig hälften av Folkpartiets väljare sista veckan. Det var den högsta andelen av alla partier. Detta framgår av kommissionens rapport. Ändå tycks de betrakta dessa väljare som helgjutna folkpartister.  Uppdrag gransknings valstugereportage avhandlas på några rader i den 30-sidiga rapporten. Det är uppenbart att kommissionen kraftigt vill tona ned dess betydelse.

Visst hade Folkpartiet en stark medvind i valrörelsen. Det är sannolikt att vi fått ett hyfsat valresultat även om Moderaterna inte klappat ihop efter det mördande reportaget. Grunden till vår skolpolitik, som nu dominerat i femton år, var lagd. Inte minst Birgitta Ohlsson och Jan Björklund stärkte sina positioner som stridbara liberaler. Men när hälften av väljarna uppger att de bestämde sig sista veckan, efter exceptionella avslöjanden om motparterna, måste man förstå att resultatet knappast var solitt.

Jag befarar att denna tillrättalagda analys har blivit till ett självbedrägeri för Folkpartiet.

Naturligtvis gick det inte att förutse den totala omstöpning av sitt parti, och därmed det politiska landskapet som helhet, som Moderaterna efter sitt valfiasko iscensatte. Men det är ingen naturlag som avgjort att Moderaterna blivit det totalt dominerande inom alliansen. Vi var trots allt jämnstora i 2002 års val.

Avsaknaden av en mer verklighetstrogen analys i Folkpartiet tror jag har försvårat våra möjligheter att staka ut en mer självständig riktning för framtiden. Med viss motvillighet accepterade Folkpartiets ledning allianssamarbetet. 2006 års dataintrångsskandal gav en besk bismak åt alliansens framgång. Tio år senare har vi ytterligare två förlustval bakom oss. Och Folkpartiet är ingalunda det ledande borgerliga partiet i Sverige.

Historien visar att det är möjligt för partier att på relativt kort sikt återfå breda gruppers förtroende. Min övertygelse är att Folkpartiet mycket väl kan bli en ledande kraft i svensk politik.  Det kräver dock en rejäl självrannsakan. Första steget är att göra en relevant analys för att förstå hur vi har kommit till dagens situation.

Annonser