Category Archives: Moderaterna

Fredrik Reinfeldt – en dalande stjärna

Veckans snackis har varit Fredrik Reinfeldts uttalande om arbetslösheten. Det är ett fattigdomsbevis för svensk offentlig debatt att ett, förvisso olyckligt men dock oskyldigt, uttalande väcker sådan uppståndelse. Efterspelet i media markerar ändå ett förändrat politiskt landskap. Fredrik Reinfeldt är en dalande stjärna.

Statsministern ville på en rak fråga från TT nyansera bilden av svensk arbetslöshet. Uttalandet i sig var harmlöst, även om ordvalet kan diskuteras. I sak har ju statsministern rätt.

I en intervju i SVT fick Reinfeldt möjlighet att utveckla resonemanget: ”Bland inrikes födda svenskar mitt i livet, alltså mellan 25 och 54 år, så har vi tre procents arbetslöshet. Bland utrikes födda i samma ålderskategori så är det nästan 15 procents arbetslöshet och bland ungdomar, då vi också mäter de som är heltidsstuderande, blir det nästan 25 procent – vilket visar att vi i delar av samhället har hög arbetslöshet som vi måste ha riktade och bra åtgärder för att komma åt”.

Det sistnämnda är väsentligt. Det är framförallt inom vissa grupper som arbetslösheten är alarmerande. Om detta måste vi föra en öppen debatt (så som vi oftast gör) för att hitta rätt lösningar, vilket bland annat riksdagsledamoten (M) Hanif Bali påpekar i en artikel i Aftonbladet. En dramatisk ledare i Dagens arena däremot kallar uttalandet ”vämjeligt” och ”vansinnigt”.

Begreppet ”etniska svenskar” var naturligtvis illa valt, och det gav statsministern rött ljus i SvD:s faktakoll. Jag förmodar dock att vi fått en liknande debatt även om Reinfeldt sagt det mer korrekta ”inrikes födda” från början.

Visst ska politiken vara inriktad på att stödja dem som står längst från arbetsmarknaden (alltså bland annat utrikes födda och ungdomar med låg utbildning).  I det avseendet är regeringen aktiv, lägger förslag och har ambitioner medan oppositionen blundar för problemen. Jag tvivlar dock på att dessa åtgärder kommer att pressa ned arbetslösheten mer än marginellt.

Ett svårare dilemma för såväl alliansen som oppositionen att hantera politiskt och retoriskt är nämligen att vi i Sverige, och stora delar av Europa, i själva verket accepterar en relativt hög arbetslöshet. Det finns sedan 1990-talskrisen en tyst överenskommelse om detta. Vi föredrar det framför den typ av samhälle som en väsentligt lägre arbetslöshet skulle kräva.

Den socialdemokratiska efterkrigspolitiken för full sysselsättning bidrog också till hög inflation och ständiga devalveringar, och den möjliggjordes av en ständigt växande offentlig sektor. Den typen av politik är inte möjlig i dagens konkurrensutsatta och globaliserade värld.

En ultraflexibel arbetsmarknad å andra sidan, som skulle kunna sänka arbetslösheten kraftigt, skulle bidra till ökade klyftor i samhället och sannolikt driva på urbaniseringen ytterligare. En sådan samhällsmodell är det bara libertarianer, vissa centerpartister och gammel-moderater som önskar (och dessa förefaller tillsammans färre till antalet än kristdemokraterna).

Man kan tvista om det dagsaktuella läget. Det intressanta är dock de ihållande trenderna. Då ligger arbetslösheten på mellan dryga 6% och 8%, den följer i stort EU:s kurva och ligger straxt under EU-snittet.

Nationalekonomen och välfärdsforskaren Andreas Bergh beskriver det i sin bok Den kapitalistiska välfärdsstaten (2007) så här: ”Den krassa ekonomiska analysen av Sveriges sysselsättningsproblem är att en stor del av Sveriges vuxna befolkning inte är lönsam att anställa till rådande lönenivåer /—/ På ekonomspråk heter det att dessa människor är lågproduktiva – men orsaken till låg produktivitet är ofta mycket enkel: inaktuell utbildning, smärre arbetsskador eller hälsoproblem, att svenska inte är ens modersmål eller helt enkelt ungdom och oerfarenhet”. Bergh beskriver vidare att valet består i att tillåta en arbetsmarknad med stor lönespridning och en framväxt av lågproduktiva arbeten, eller en modell med relativt sett högre arbetslöshet och en mer sammanpressad lönestruktur. Bergh konstaterar ”Vi tycks alltså ha att göra med en avvägning mellan två olika typer av ojämlikhet”.

Även om regeringens politik har brister är Socialdemokraternas alternativ påfallande tunt.  I ett tidigare blogginlägg skrev jag att Socialdemokraternas nygamla tal om ”full sysselsättning” knappast kan bli annat än en pamflett. Kjell-Olof Feldt skriver i sin nyss utgivna bok En kritisk betraktelse (2012) att ”ingen numera vet vad det betyder”.

Feldt menar istället att man ska säga som det är: ”Jag föreställer mig att tilltron till socialdemokratins kompetens och, faktiskt, också partiets intellektuella hederlighet skulle öka om man sa som det är: Vi socialdemokrater vill inte med låg A-kassa, som det knappt går att leva på, tvinga ut människor i arbete, särskilt som det då ofta handlar om jobb som varken är attraktiva eller särskilt väl avlönade. Vi inser att med en bra A-kassa som det går att leva på kommer fler att stanna kvar i den, vilket betyder högre arbetslöshet än i det andra alternativet. Men vi anser att det socialt och medmänskligt är värt priset”. Jag tror att Feldt har en poäng i att detta skulle kunna vara taktiskt verkningsfullt. Eller åtminstone intellektuellt hederligt.

Även om svenskarna sannolikt föredrar nuvarande samhällsmodell behöver Sverige en politik för sysselsättning och företagande för att möta global konkurrens.

Andreas Bergh pekar på att morgondagens välstånd vilar på dagens reformer (liksom dagens i hög grad vilar på omställningen av svensk ekonomi i början av 1990-talet). I en intervju i förra numret av Sunt förnuft (nr 2 april 2012) pekar han ut två viktiga områden att fokusera: arbets- och bostadsmarknaderna. ”Jag skulle vilja att man idag tillsatte breda parlamentariska utredningar i bägge dessa frågor”, säger Bergh. Lägg till detta behovet av en blocköverskridande skattereform – som alla utom M och S nu talar om – och vi har förmodligen pekat ut några av de mest centrala reformområdena för svensk ekonomisk politik de närmaste 10-20 åren.

Alliansen och framför allt Nya moderaterna har investerat stort i arbetslinjen. Första mandatperioden inleddes ett intensivt reformarbete, det var uppskattat och förtroendet stärktes för Moderaterna i valet 2010. Den här mandatperioden har regeringen svårare att få igenom sin politik med hänsyn till det parlamentariska läget. Än värre är att kreativiteten och reformlusten tycks ha avstannat. Det läggs inte längre offensiva förslag. Statsministern hamnar i ett svårt underläge och måste försvara sig, som i TT-intervjun.

Mikael Dambergs artikel i SvD idag belyser väl det nya läget: socialdemokrater med förnyat självförtroende anklagar regeringen för passivitet och ”statistisk slalomåkning” – dock utan att själv redovisa någon egen politik.

Veckans storm mot statsministerns oförargliga ordval är ett tecken i tiden och markerar ett skifte. Skadeglädjen på facebook och twitter var påfallande även från alliansanhängare. Opinionssiffrorna dalar för Moderaterna. Reinfeldt ansågs arrogant i SVT:s partiledardebatt för ett par veckor sedan. Det verkar som att den bild alla nu vill bidra till att sätta är att Reinfeldt är slut. Den första mandatperioden var intensiv och reformfokuserad. Den andra är defensiv och uppgiven. Det förvånar mig inte om Reinfeldt går ett liknande öde till mötes som Tony Blair. Han är en dalande stjärna.

Borgs och Kinberg Batras svar på Damberg i SvD

Annonser

Gamla Moderaterna är nya Moderaternas framgång

Den politik som moderater formulerade i skiftet mellan 1970- och 80-tal har i allt väsentligt genomförts. Bilden av nya Moderaternas framgångar överskuggar därför det faktum att Moderaterna varit den dominerande kraften i svensk politik sedan 30 år tillbaka. Anders Pihlblads nya bok Berättelsen om de ny moderaterna ger en bra bild av Moderaternas utveckling sedan Reinfeldts tillträde, men det är ett för kort historiskt perspektiv för att förklara dagens politiska landskap.

För att söka svar på bakgrunden till Moderaternas framgång läste jag Gunnar Hökmarks bok En ny giv – om ett uppbrott för att klara 80-talet från 1981. Den kom ut när jag själv bara var några månader gammal. Hökmark var då 28 år, småbarnspappa, nyexaminerad civilekonom och ordförande i MUF. Han har sedan dess spelat en betydande roll inom (gamla) Moderaterna, bland annat som partisekreterare under hela 1990-talet. Han tillhörde den bunker runt Carl Bildt som marginaliserades efter valfiaskot 2002. Boken En ny giv ger en bra bild av Moderaternas tankegods sedan 1980-talets början, även om man såklart inte ska överskatta vare sig en enskild persons eller skrifts betydelse för utvecklingen.

För de flesta är Hökmark urtypen av den sortens gamla moderater som Schlingmanns framgångsrika PR-strategi avsåg att städa bort (i Hökmarks fall genom att förpassa honom till Bryssel). Om än inte klädd i pärlhalsband är Hökmark rustad med alla de attribut – dräpande retorik; skorrande dialekt; välskräddad med sidenslips – som förstärkte bilden av Moderaterna som de besuttnas parti.

Under 1970-talet var Moderaterna marginellt större än Folkpartiet. Centern var det dominerande borgerliga partiet med 25 procents väljarstöd. Moderaterna ansågs ligga långt ut på högerkanten och väckte starka aversioner. Någon samlad borgerlighet existerade inte. Samma år som boken kom ut sprack den borgerliga regeringen. Det var de moderata statsråden som avgick i protest mot den skatteuppgörelse som Folkpartiet och Centern ingått med Socialdemokraterna, under det som kom att benämnas Den underbara natten.

Trots detta blev Hökmarks avhandling En ny giv en förutsägelse för hur svensk politik de facto kom att utvecklas de följande årtiondena. Han tecknade i skarpa ordalag de nödvändiga stegen för att klara 1980-talet. Och i praktiken har så gott som alla hans förslag genomförts. De flesta under socialdemokratisk ledning.

Den bild av Sverige som Hökmark ger är mörk. Vi överkonsumerar, utlandsupplåningen ökar, budgetunderskottet är gigantiskt, inflationen hög och arbetslösheten stigande. Välfärden är därmed hotad.  ”Om vi inte agerar, agerar snabbt och agerar rätt, riskerar vi en samhällsekonomisk kollaps. /—/ Om vi inte gör det under 80-talet, måste de [förändringarna] ändå komma under 90-talet. Då har vi bara uppskjutit 80-talets problem, inte klarat dem”. Hökmark argumenterar för att politiken måste träda tillbaka till förmån för enskilda människors initiativ och drivkrafter, marknadsekonomin måste ”återupprättas”.

I stort sett samtliga av Hökmarks förslag till en ny giv för Sverige har införts. Radio- och tevemonopolet upphörde. Förslaget om löntagarfonder förkastades efter ett antal turer. En skattereform tvingades fram i slutet av 1980-talet. Valfrihetsreformer och konkurrens inom offentlig sektor har införts. Väsentliga monopol har upphört och marknader avreglerats. Sverige är anslutet till EU.

Jag kan bara finna ett område som – ännu – inte har reformerats enligt Hökmarks giv: vi har fortfarande en reglerad bostadsmarknad (och som bekant fortfarande en omfattande bostadsbrist i storstäderna). Det andra område som låtit vänta på sig är biståndspolitiken, som dock Gunilla Carlsson idag är i färd med att reformera enligt Hökmarks giv.

Visst finns det många perspektiv och frågor som Hökmark inte tar upp. Diskussionen om jämställdhet är till exempel i stort sett helt frånvarande. Miljöpolitiken avhandlas på en halv sida. De internationella utblickarna är begränsade till avståndstagande mot kommunism, och lovord om Amerika. Han formulerar sig på ungdomspolitikers vis tvärsäkert och kategoriskt. Han avfärdar på ett arrogant sätt inte bara socialdemokrater och Olof Palme utan även Centern och Folkpartiet.

Många av de förändringar som Sverige genomgått sedan 1970-talet har drivits av externa faktorer såsom en mer globaliserad ekonomi, anpassningar till EU och teknologisk utveckling. Faktum kvarstår. I många av de avgörande politiska vägval som haft störst betydelse för Sveriges utveckling sedan dess har Moderaterna och Gunnar Hökmark fått rätt.

Moderaterna har konsekvent och långsiktigt hävdat principer för landets ekonomiska politik som när de först formulerades avfärdades, men som med tiden blivit allmängods. Moderaternas förtroendesiffror har under hela perioden successivt förstärkts – medan inte minst Folkpartiets gått i motsatt riktning. 2002 års val är det exceptionella undantaget som avviker från den långsiktiga trenden. Både (nya) moderater och folkpartister har därför en tendens att överdriva innebörden av valresultatet 2002. För nya Moderaterna är det en medveten historieskrivning som stödjer framgångssagan. För Folkpartiet är det ett självbedrägeri.

Enligt min mening är det faktum att Moderaterna ända sedan skiftet mellan 1970-tal och 1980-tal hållit en konsekvent linje i avgörande politiska frågor en underskattad anledning till Moderaternas framgångar idag. Den makeover som Moderaterna genomgått sedan Reinfeldts tillträde ska såklart inte förringas. Den är vad som gjort partiet regeringsfähigt, bildat stommen i alliansen och förmått locka väljare direkt från Socialdemokraterna till Moderaterna. Men Moderaternas förtroendesiffror har stadigt förstärkts under en mycket lång följd av år.  Nya Moderaterna är därmed att betrakta som en naturlig förlängning av de gamla.

SvD:s Daniel Persson om Pihlblads bok.