Rum för fler att leva, bo och verka

Jag ställer upp som kandidat i Folkpartiets provval till stadsfullmäktige.

Stockholm är en av Europas snabbast växande städer. Det är bra! Här ska finnas rum för många fler att leva , bo och verka! 

Det ställer många krav på hur vi bygger, planerar och expanderar.

Jag vill bidra till:

  • Mer av förtätning och förnyelse av hela staden – bygg stad för människor och verksamheter!
  • Färre förbud! Tillåt fler balkonger! Slopa badförbudet! Slopa dansförbudet! Låt fler klubbar ha öppet riktigt sent!
  • Utveckla former för regionalt samarbete när det gäller bostadsplanering, infrastruktur och kollektivtrafik.
  • Stockholms unika värden bevaras bäst genom att staden fortsatt får utvecklas och förnyas!

 

 

 

 

 

Sverige behöver fler liberaler

Jag ställer upp som kandidat i Folkpartiets provval till riksdagen

Jag vill att vi liberaler får mer att säga till om. Därför måste Folkpartiet fokusera på de frågor som har störst betydelse för hur människor lever. Sverige ska fortsatt präglas av öppenhet och tolerans. Här ska den personliga friheten vara stor. Med reformer för utveckling och tillväxt ska vi möta framtiden.

Det är dags för en ny kommunreform

Ett reformområde är nästan helt undanskymt i debatten. Det handlar om kärnan i vår välfärd. Nämligen hur kommunerna leds. Dagligen pumpas vi med nyheter om förfärande brister i äldreomsorgen och skolan. De beror i hög grad på ineffektiv styrning, bristande ledarskap och slöseri med skattemedel.

Det är kommunerna som bär Sveriges välfärd. Och de är inte skapade för att klara morgondagens krav. Det är därför dags för en ny kommunreform. Kommunerna måste bli färre och starkare. Demokratin behöver stärkas genom att parlamentarism införs. En tydligare ansvarsfördelning mellan tjänstemän och politiker behövs. Jag har skrivit mer om detta i tidigare artiklar.

Detta är ett av Sveriges viktigaste reformområde de närmaste 20 åren. Och nästan ingen talar om den. Det är en liberal kärnuppgift att föra upp frågan på den politiska dagordningen.

Folkpartiet är Sveriges liberala parti. För att växa oss till en starkare politisk kraft behöver vi i högre grad fokusera på de frågor som har störst betydelse för landets utveckling. Kommunreformen hör dit. Med än högre frenesi ska vi fortsätta att fokusera också på flera av de områden som det nya förslaget till partiprogram pekar ut.

Internationalism, jämställdhet, utbildning, europeisk integration, en skattereform för tillväxt.

Jag är besjälad av uppgiften att bidra till att fler liberaler får mer att säga till om. Och jag vill gärna vara en i laget att representera Folkpartiet och bygga ökat förtroende för vår politik.

Björklund, skolan och Folkpartiet

Idag skriver DN:s huvudledare om mitt förslag att låta Jan Björklund och Erik Ullenhag byta plats i regeringen. Bakgrunden är min insändare till Tidningen NU.

Alliansregeringen har med Jan Björklund i spetsen genomfört en lång rad välbehövliga reformer för att förbättra resultaten i skolan. Nu är det knappast mer av regleringar, förändringar och pålagor från riksdag och regering som skolan behöver. Snarare behöver rektorer och lärare få ro att implementera och förändra sitt arbetssätt. Det är kommunerna, i egenskap av huvudmän för skolan, som bär det tunga ansvaret för skolans resultat. Och där finns utmaningar. Ett stort problem är att kommunledningar i allmänhet är ointresserade av skolan, som jag skrivit om i artikeln Kommunerna bryr sig inte om skolan – därför lyfter den inte.

Folkpartiets kräftgång är också problematisk. Det nya partiprogrammet kan förhoppningsvis bidra med en ideologisk vitamininjektion som kan lyfta det politiska samtalet. För att staka ut vägen för framtiden är det emellertid viktigt att veta var man står. Där har partiernas egna valanalyser en viktig funktion att samla organisationen – förtroendevalda, medarbetare, aktivister – kring ett avstamp. I Folkpartiet behöver vi göra upp med en lång rad dåliga valresultat, som jag skrivit om här Folkpartiets valresultat ihåligt som en schweizerost.

Rockad i regeringen – så vitaliserar vi Folkpartiet

Många önskar att Reinfeldt ska dela med sig av några av de tyngre ministerposterna till FP, C och KD. Det kommer han inte att göra. Därför gäller det att vi använder de poster vi förfogar över på bästa sätt. Folkpartiet och regeringen har i Maria Arnholm fått ett starkt tillskott som jämställdhetsminister. Men Folkpartiet kan vitalisera politiken och bredda bilden av vårt parti ytterligare genom en enkel rockad bland våra nuvarande statsråd.

Folkpartiet behöver ompositionera sig i skoldebatten. Vi vinner inte kommande val på tidigare vals retorik. En ompositionering innebär en möjlighet för oss att bredda bilden av vår egen politik, gärna mot större fokus på bildning och skolans kompensatoriska uppdrag (istället för tidigare betyg och ännu mer kontroll), utan att överge vår nuvarande skolpolitik.

Temperaturen i frågor som rör invandring kommer att stiga. Behovet av en klar integrationspolitik som på ett tydligt sätt beskriver samhällets problem och utmaningar, och kan leverera liberala lösningar som är lätta att ta till sig ökar.

Gör därför en rockad i regeringen.

Jan Björklund vore utmärkt som integrationsminister. Han kan visa att vi liberaler ser frågan om migration som på en gång en av vår tids stora möjligheter och ödesfrågor. Som en av Sveriges skickligaste debattörer kan han ta ledarskap i de frågor som kommer att uppfattas som avgörande i 2014 års val. Björklund kan göra för integrationspolitiken vad han redan åstadkommit inom skolan.

Erik Ullenhag skulle som utbildningsminister på ett trovärdigt sätt kunna leda Folkpartiets ompositionering. Övriga partier har redan anpassat sin retorik efter vår. Men vi riskerar att bli förbisprungna om vi inte fortsätter att förnya oss själva. Vi behöver därför hitta nya ingångar och angreppssätt när det gäller skolan. Ullenhag är rätt socialliberal att leda arbetet.

Vårt nya partiprogram är i huvudsak en intern angelägenhet. Men med denna enkla rockad har vi alla chanser att vitalisera debatten i en mer liberal riktning.

Publicerad i Tidningen NU den 24 januari 2013.

Lovvärt projekt för skolan i Stockholms stad

Stockholms stad har under våren genomfört ett lovvärt och – som det verkar – relativt enkelt projekt i syfte att stärka kvaliteten i skolan. I ett pilotprojekt kallat Prio, som drivs tilsammans med SKL och McKinsey, har man jobbat med att kartlägga behov och förändra utifrån forskning. På de två pilotskolorna i projektet identifierades att man behövde jobba med: 1) Möteseffektivitet för lärarna, 2) Gemensam undervisningsplanering, 3) Coachning mellan lärarna. Så här långt är en överväldigande majoritet av lärarna nöjda med projektet och bedömer att det kommer att påverka verksamheten positivt.

Projektet verkar vara ett bra exempel på hur ett mer systematiskt utvecklingsarbete kan bidra till att höja kvaliteten. Just den typ av arbete som Skolverket och Skolinspektionen har pekat på är starkt eftersatt, som jag skrev om här.

Lotta Edholm rapporterar här. Delrapport från SKL finns här.

Väljarna om välfärden: sätt kvalitet och innehåll i fokus

Drifts- och vinstfrågan är övervärderad i den politiska debatten. Utmaningarna handlar om kvalitet, innehåll och finansiering av välfärden. Det parti som förmår sätta fokus på de verkliga framtidsfrågorna har möjlighet att dominera politiken. Det kan bli Socialdemokraternas motsvarighet till Alliansens arbetslinje.

Demoskops seminarium i Almedalen i torsdags presenterades delvis nya siffror om väljarnas syn på aktuella frågor i välfärden. Skillnaderna är små mellan dem som sympatiserar med Moderaterna respektive Socialdemokraterna. Båda grupperna är lika positiva till begreppet ”den svenska modellen”, och gör ungefär samma värdering av dess innehåll.  Äldreomsorgen är det område i välfärden som väljarna anser fungerar sämst, vilket knappast förvånar med tanke på det senare årets uppmärksamhet.

När det gäller vinstuttag är det svårare att entydigt avläsa opinionen, och skillnaderna mellan partiernas sympatisörer är större. Valfriheten ges emellertid ett närmast 100-procentigt stöd, och det anses både naturligt och bra att både det offentliga och enskilda aktörer utför tjänsterna – bland både socialdemokrater och moderater.

Frågan om vinst i välfärden ska vara tillåtet eller inte kommer säkert att leva i debatten ett tag framöver. På seminariet konstaterades att det ännu bara är Socialdemokraterna som inte lämnat besked i frågan.

Stefan Stern, tidigare statssekretare (s) under många år och numera senior rådgivare i välfärdsentreprenören Peje Emilssons Magnora (Kunskapsskolan, Silver Life, Demoskop, Kreab m.m), menar att Socialdemokraterna bör lämna frågan därhän: ”Om socialdemokraterna röjer undan fokuset på driftsform och istället fokuserar på innehållet i välfärdsfrågorna då kommer det att vara en valvinnare.”

Jag tror att han mycket väl kan ha rätt. Eftersom stödet för valfrihet och mångfald av utförare är så starkt, och de praktiska möjligheterna att i praktiken begränsa vinstuttag är små, är det inte omöjligt att vi snart får ett annat och mycket mer angeläget fokus i debatten: nämligen på kvalitet, innehåll, finansiering och tillgänglighet i välfärden. De partier som förmår lyfta debatten och fylla den med gripbara budskap har möjligheter att kamma hem förtroende.

Moderaternas chefsstrateg Per Schlingmann lyfte frågan om kommunerna: ”Min slutsats är att det kommunala politiska ledarskapet måste ta ett väldigt viktigt ansvar i detta. Man kan göra en del på den nationella nivån, men väldigt mycket handlar också om det lokala.”

Jag passade på att ställa en fråga om de anser att kommunerna och landstingen har rätt förutsättningar att ta ansvar. Schlingmanns bedömning var ”att kommuner och landsting är väldigt olika riggade för detta”.

Stern markerade att man inte får förenkla frågan om kommunaliseringen av skolan, men bekräftade kommunernas kritiska roll för ökad kvalitet: ”När det gäller äldreomsorgen har vi ett systemfel. Något vi inte diskuterar men som kan komma. Väldigt mycket av kommunalrådens beställningar har handlat om att pressa kostnader, och den som har lägst kostnader får ta hand om våra äldre. /–/ Vi måste ändra incitamenten helt i systemet, och styra mot medborgarens rätt till kvalitet och inte kommunens rätt att sänka kostnader.”

Den utmaning att reorganisera kommunsektorn som jag pekat på är knappast en valvinnare och inget som bör komma i fokus för den allmänna debatten. Om vi däremot lyckas förskjuta diskussionen om välfärdens innehåll och utbud kommer den att behöva hanteras inom kort.

Seminariet kan ses på SVT Play Forum, min fråga och svaren på den cirka 01:13:30.

Kommunerna bryr sig inte om skolan – därför lyfter den inte

Landets kommuner är den mest betydelsefulla aktören för att lyfta kvaliteten i Sveriges skolor. Problemet är att de inte intresserar sig för uppgiften. Och deras förutsättningar att göra det är små. Därför kommer resultaten i svenska skolor fortsätta att sjunka under överskådlig tid – oavsett vad regeringen gör. Vi behöver därför från grunden se över kommunernas struktur. Det är tveksamt om ett förstatligande är lösningen.

Det finns all anledning att problematisera de mätmetoder av kunskaper och resultat i skolan som finns att tillgå. Inget enskilt mått förmår sannolikt att fånga hela det spektrum av kunskap, färdigheter och bildning som skolan ska bibringa sina elever. De internationella mätinstituten PISA och TIMMS fångar knappast helheten, men den relativa försämringen av svenska elevers resultat i dessa pekar på en allvarlig trend: svenska elever presterar allt sämre.  Skolornas egen värdering av resultaten ska inte heller negligeras: våren 2011 saknade 22,7 procent av de elever som slutade årskurs 9 i grundskolan fullständiga betyg. 31 procent av eleverna saknade slutbetyg från gymnasieskolan efter tre års studier.

Tvärtemot det intryck man får när man lyssnar till den politiska debatten om skolan, är enigheten bred om såväl skolans problem som flera av de viktigaste lösningarna. Vi vet dessutom ganska väl vad som krävs för att den svenska skolan ska lyfta. På riksplanet genomförs flera centrala reformer som kan ge utdelning i form av högre kvalitet på några års sikt.

Det är emellertid kommunerna, i egenskap av huvudmän för skolan, som bär det tunga ansvaret för att de facto höja kvaliteten. De avgör om regeringens politik får effekt. Och det får den inte idag.

Kommunernas oförmåga att styra skolan är det huvudsakliga skälet till att rektorers och lärares status och arbetssituation blir allt sämre. Omsättningen på rektorer är skyhög. Behöriga lärare söker sig till andra yrken. Lärarna är den yrkeskategori i kommunerna som haft sämst löneutveckling de senaste femton åren. I min intervju med Gunnar Wetterberg lyfte han just den usla löneutvecklingen som indikator på kommunernas dåliga styrning, han menade att kommunpolitiker ”fegar för att inte få folkopinionen emot sig”.

Skolinspektionen ger i sin årsrapport för 2011 den huvudsakliga förklaringen till skolornas låga kvalitet: ”Kommunerna bedriver inte ett systematiskt kvalitetsarbete som skapar förutsättningar för att öka elevernas måluppfyllelse. I stort sett i samtliga kommuner som var föremål för regelbunden tillsyn bedömde Skolinspektionen att det fanns brister i huvudmannens arbete med att följa upp och utvärdera verksamheternas resultat samt vidta åtgärder för att öka måluppfyllelsen.”

Skolverket kom i höstas med en liten skrift med en fördjupad kvalitativ studie ”Kommunalt huvudmannaskap i praktiken”. Den ger en dyster bild av läget, men dessbättre ringar den in strukturproblemen väl:

  • Det finns en diskrepans mellan de nationella målen för skolan och kommunens egna prioriteringar. Kommunens skolplan ska enligt lag ange hur de nationella målen ska nås, istället innehåller de ofta en ”kommunal vision för skolan. Denna utgörs av en summering av de nationella målen följt av egna kommunala mål”.
  • Det finns lågt ställda förväntningar på resultat: ”De nationella måldokumentens kravnivåer beskrivs mer ha en visionär funktion, något som förhoppningsvis kan uppnås på lång sikt”. Kommunerna söker bortförklara sina undermåliga resultat (alltså när de inte når upp till de nationella kraven), exempelvis genom att hänvisa till låg studietradition på orten.
  • Kommunledningen tar inte sitt huvudmannaansvar, de tenderar att ”uppmärksamma skolan som problemområde, men inte som något som föranleder kommunstyrelsens agerande”. Den högsta ledningen skjuter konsekvent ifrån sig ansvaret: till staten, till nämnden, till rektorer och lärare.

Skolverkets och Skolinspektionens båda rapporter kan sammanfattas så här: kommunerna sköter inte sitt huvudmannaskap, det gör att rektorer och lärare inte kan utföra sina jobb och resultatet blir att alltför många elever inte tillgodogör sig utbildningen. Nationella mål, riktlinjer och uppföljningar kan bara till en viss gräns lyfta skolan. Det är kommunerna som ansvarar för att rektorer och lärare har rätt förutsättningar att göra sina jobb.

Det finns exempel på enskilda kommuner som har vänt dåliga resultat. Haninge kommun brukar lyftas fram. Jag tvivlar dock på att kommunalråd och kommundirektörer i särskilt stor utsträckning kommer att börja se som sin uppgift att styra skolan. Det har de nämligen inte gjort sedan de fick det ansvaret för drygt 20 år sedan.

Folkpartiet vill förstatliga skolan för att få bukt med problemen. Även om kommunaliseringen troligen var ett misstag för 20 år sedan ställer jag mig tveksam till att just ett återförstatligande är den självklara lösningen. Jag tror istället man ska se över kommunstrukturen som helhet.

Om vi vill att riksdagens politik för skolan ska få genomslag i praktiken, måste kommunerna styras och ledas på ett annat sätt (vilket jag beskrivit i ett antal artiklar). Alla andra initiativ på riksplanet kommer att falla platt om man inte löser de strukturella hinder för kvalitetsutveckling som finns lokalt.

Referenser

En ny roll för kommunpolitiker

För att få ytterligare perspektiv på frågan om kommunsektorns utmaningar när det gäller styrning och ledning träffade jag Ola Odebäck, som är VD på Ramböll Management Consulting Sverige.

Ramböll Management är ett konsultbolag inriktat på den offentliga sektorn. De hjälper kommuner, regioner och statliga myndigheter med bland annat strategi- och organisationsutveckling, utvärderingar och ledarskapsutveckling.

Jag ville ha Ola Odebäcks perspektiv på de frågeställningar jag belyst i ett antal artiklar. De ökande förväntningarna från allmänheten ställer stora krav på förnyelse och förändring, i det jag kallat ”den långsamt tickande välfärdsbomben”.  Problemet är att kommunerna lider av ett strukturellt problem som innebär att de totalt sett inte utvecklas med tillräcklig kraft. Skälen är kommunernas historiska rötter, med bland annat omfattande brister i ansvarsutkrävande. En effekt av dessa strukturella problem är att politiker i för hög utsträckning styr som i Svinarpsmodellen

Vilka utmaningar står den kommunala sektorn inför?

Offentliga sektorn genomgår ett skifte från att göra det som reglerna säger att vi ska göra, till att bli mer kund- och efterfrågestyrt. Det är samma förändring som SAS med Janne Carlzon gjorde på 80-talet, då de upptäckte att de hade kunder i form av flygpassagerare. För kommunerna handlar det inte längre om att leverera missbruksvård enligt reglerna, nu måste vi också ställa oss frågan om insatserna ger effekter och har betydelse. Med privata aktörer som utför tjänsterna måste man jobba med ledning och styrning på nya sätt, mycket mer aktivt. Sammantaget ställer det nya krav på politikernas styrning.

Vilka avgörande skillnader finns mellan styrning i näringslivet och den offentliga sektorn?

Privat ägda organisationer har ett tydligare uppdrag: att skapa lönsamhet, allt vi gör ska sänka kostnader och höja marginaler. Konkurrenssituationen i näringslivet skapar ett annat förändringstryck som inte finns på samma sätt i offentlig sektor. Därför är näringslivet ofta bättre på styrning och ledning.

Ibland beskrivs skillnaden mellan tjänstemännens och politikernas uppdrag i termer av Hur och Vad?

Jag tror inte på det för fem öre. De politiska och ideologiska skillnaderna är ofta stora i hur-frågorna. I praktiken är det inte heller så lätt att skilja på vad som är hur och vad.

Vad är politikernas uppgift i styrningen anser du?

Som politiker är det svårt att värja sig mot alla förslag som kommer. Men politiker skulle med rätt frågor till tjänstemännen komma väldigt långt. Det handlar om att ställa höga krav, att ha ett batteri av rätt frågor. Det är viktigare än att själv vara expert på till exempel socialtjänstlagen. Får du inte bra svar från tjänstemännen så bottnar de inte och då är förslagen inte färdiga. Du ska säkerställa att det tjänstemännen kommer upp med gynnar den politik du vill föra.

Tillåter kommunpolitiker tjänstemännen att agera professionellt?

Generellt tror jag att man gör det, fritidspolitiker är annars chanslösa mot den enorma apparaten. Men det finns också exempel där man inte alls har respekt för tjänstemannaorganisationen. Politiker kan låsa in sig i ett rum och diskutera nästa års prioriteringar och sedan komma med en färdig plan, då har man inte alls tillvaratagit professionen. Det finns också exempel på motsatsen där politikerna väntar på förslagen och bara säger OK och det blir enormt tjänstemannadrivet.

Kan du se skillnader mellan olika kommuner?

Det är verkligen skillnader, inte bara mellan stora och små kommuner. Även i Göteborg och Stockholm är skillnaderna stora i synen på gränssnittet mellan politiker och tjänstemän. Min tes är att skillnaden till stor del beror på att Göteborg haft samma politiska ledning väldigt länge, medan det i Stockholm har skiftat mer eller mindre varje mandatperiod.

Det sägs allmänt att det är svårt att utvärdera satsningar som staten gör med särskilda medel till kommunerna, stämmer det med din bild?

Det är fullt möjligt att följa upp effekterna, men man gör det extremt sällan. Politiskt vill man visa att pengarna har delats ut, men intresset för att följa vilket förändringstryck de skapar är ofta lågt, även från regeringskansliets sida. Den politiska logiken får man respektera. Tjänstemännens logik måste drivas av något annat där man tittar på effektivitet, där man frågar: fungerar det här? vad har vi för evidens? Man har olika roller, och tjänstemännen måste ibland vara obekväma gentemot politiken och presentera analyser för hur politiken ska få effekt.

Min slutsats efter mina djupdykningar i kommunsektorns utmaningar och förutsättningar för framtiden är att kommunpolitikerna behöver anta en ny roll, och se på sitt ledarskap på ett annat sätt. Kommunallagen behöver skrivas om och ge en mer självständig roll för professionen. Vi behöver färre kommuner. Och politiker behöver i högre grad styra långsiktigt och övergripande, till exempel enligt det ”huvudmannaledarskap” som jag beskrev här.

Dela Stockholms stad i fyra kommuner

Sverige behöver en omfattande kommunreform. Det är en förutsättning för att klara välfärden. Stockholms stad bör därför delas i fyra kommuner, och antalet i övrigt minska till 100.

Göran Persson har hävdat att hans största misslyckande som statsminister var att han inte tydligare tog tag i frågan om hur landet ska organiseras: ”Vi behöver starkare kommuner och en starkare stat”, var hans slutsats i en intervju i Dagens Industri 2009. Han var tveksam till planerna på starkare regioner, men menade samtidigt att: ”Den indelning vi har idag med regioner och landsting är inte bra. /—/ Det var en fråga som låg på mitt bord men som gled mig ur händerna.”

Frågan är teknokratisk och politiskt inte direkt en publikvärmare. Det säger ändå något om ärendets dignitet att Göran Persson tar upp just detta som exempel på något han ångrar.

Den stora utredningen under namnet Ansvarskommittén, som Mats Svegfors ledde, lämnade 2007 förslag till en ny geografisk indelning i regioner. Processen att genomföra den går långsamt. SKL anser att frågan brådskar och att regeringen behöver ta ett nationellt ledarskap. Från regeringens sida förefaller intresset ljumt.

En angränsande fråga handlar om hur många kommuner vi ska ha. Många experter är överens om att antalet behöver minska drastiskt. Det politiska intresset är dock begränsat även i den frågan.

I början av 1970-talet genomgick Sverige en omfattande kommunreform. 1000 kommuner minskades till färre än 300, en nivå som legat relativt stabil sedan dess. Nu är det dags igen.

Argumenten för en kommunreform är omfattande: utmaningen att rekrytera och utveckla rätt kompetens (fallet Vallentuna); den ökande urbaniseringen och en ny ekonomisk geografi; behoven och möjligheterna att effektivisera verksamheterna (”välfärdsbomben”) ; det svåröverskådliga utjämningssystemet vars legitimitet är svag. Det finns också rent demokratiska skäl: alltfler kommuner organiserar verksamheter i olika typer av kommunalförbund vars politiska ansvarsutkrävande är snårigt.

I samband med att man ser över kommunindelningen behöver man också se över kommunallagen. Det är vilka uppgifter som ska ligga på kommunerna och vilken kapacitet de behöver ha för att klara dessa som måste styra indelningen. Många förutsättningar har ändrats sedan 1970: de alltmer komplexa uppgifter som lagts på kommunerna, inte minst ansvaret för grund- och gymnasieskola; valfrihetsreformer med upphandling av utförare av tjänster som ställer andra krav på ledning; EU-medlemskapet som delvis reglerar verksamheterna. Därtill kommer de strukturella problem med politisk styrning som bland annat jag pekat på i tidigare inlägg.

Hur stor en kommun bör vara är inte lätt att avgöra. Det beror av flera faktorer, bland annat geografiska förutsättningar och demokratisk legitimitet. Att de inte får bli alltför små står dock klart. I både Danmark och Finland har omfattande kommunreformer just genomförts. Danmark har minskat från 278 till 98 kommuner. I Finland går man från 400 och landar kanske i slutändan på 150 kommuner. I bägge fallen har ett nationellt ledarskap från regeringens sida varit en förutsättning för att komma framåt.

Behovet av kommunsammanslagningar är ingalunda en landsbygdsfråga. Även i Stockholms län, med sina 26 kommuner, försvårar antalet kommuner påtagligt möjligheterna att enas om regionala utmaningar som exempelvis kollektivtrafik och bostadsbyggande. Även här är effektiviseringspotentialen i verksamheterna omfattande.

När Sverige drastiskt ska minska antalet kommuner måste vi gå in i processen utan skygglappar. Vi kan därför inte utesluta att gränserna även för Stockholms stad – en egen kommun med nära 900 000 invånare indelad i 14 stadsdelar med tveksam legitimitet – också kan behöva ändras.

Detta är en sann nationell angelägenhet. Att dela Stockholm i fyra och i övrigt minska antalet kommuner till en tredjedel bör vara rimligt som utgångspunkt. Regeringen behöver ta initiativ till en bred parlamentarisk utredning i frågan. Det handlar om våra framtida förutsättningar för kvalitativ välfärdsproduktion i hela landet.

Vallentuna backar – tillsätter kommundirektör

Vallentunas politiska ledning, med Moderaterna i spetsen, backar från den tidigare idén att rationalisera bort funktionen som kommundirektör, som jag skrev om här. Efter kritik från bland annat tio olika fackförbund, chefer i kommunen, Folkpartiet och oppositionspartierna har Moderaterna nu kommit till nya insikter.

Kommunal verksamhet måste självklart ledas av professionella tjänstemän. Det är inte minst viktigt för att de folkvalda ska kunna få igenom sin politik (om tjänstemän betraktas som något annat än ett verktyg i det avseendet är det antingen fel på dem, eller de folkvalda).

Vallentunaborna kan äntligen pusta ut. För den här gången.

Tidningen Vision rapporterar.