Category Archives: Socialdemokraterna

Fredrik Reinfeldt – en dalande stjärna

Veckans snackis har varit Fredrik Reinfeldts uttalande om arbetslösheten. Det är ett fattigdomsbevis för svensk offentlig debatt att ett, förvisso olyckligt men dock oskyldigt, uttalande väcker sådan uppståndelse. Efterspelet i media markerar ändå ett förändrat politiskt landskap. Fredrik Reinfeldt är en dalande stjärna.

Statsministern ville på en rak fråga från TT nyansera bilden av svensk arbetslöshet. Uttalandet i sig var harmlöst, även om ordvalet kan diskuteras. I sak har ju statsministern rätt.

I en intervju i SVT fick Reinfeldt möjlighet att utveckla resonemanget: ”Bland inrikes födda svenskar mitt i livet, alltså mellan 25 och 54 år, så har vi tre procents arbetslöshet. Bland utrikes födda i samma ålderskategori så är det nästan 15 procents arbetslöshet och bland ungdomar, då vi också mäter de som är heltidsstuderande, blir det nästan 25 procent – vilket visar att vi i delar av samhället har hög arbetslöshet som vi måste ha riktade och bra åtgärder för att komma åt”.

Det sistnämnda är väsentligt. Det är framförallt inom vissa grupper som arbetslösheten är alarmerande. Om detta måste vi föra en öppen debatt (så som vi oftast gör) för att hitta rätt lösningar, vilket bland annat riksdagsledamoten (M) Hanif Bali påpekar i en artikel i Aftonbladet. En dramatisk ledare i Dagens arena däremot kallar uttalandet ”vämjeligt” och ”vansinnigt”.

Begreppet ”etniska svenskar” var naturligtvis illa valt, och det gav statsministern rött ljus i SvD:s faktakoll. Jag förmodar dock att vi fått en liknande debatt även om Reinfeldt sagt det mer korrekta ”inrikes födda” från början.

Visst ska politiken vara inriktad på att stödja dem som står längst från arbetsmarknaden (alltså bland annat utrikes födda och ungdomar med låg utbildning).  I det avseendet är regeringen aktiv, lägger förslag och har ambitioner medan oppositionen blundar för problemen. Jag tvivlar dock på att dessa åtgärder kommer att pressa ned arbetslösheten mer än marginellt.

Ett svårare dilemma för såväl alliansen som oppositionen att hantera politiskt och retoriskt är nämligen att vi i Sverige, och stora delar av Europa, i själva verket accepterar en relativt hög arbetslöshet. Det finns sedan 1990-talskrisen en tyst överenskommelse om detta. Vi föredrar det framför den typ av samhälle som en väsentligt lägre arbetslöshet skulle kräva.

Den socialdemokratiska efterkrigspolitiken för full sysselsättning bidrog också till hög inflation och ständiga devalveringar, och den möjliggjordes av en ständigt växande offentlig sektor. Den typen av politik är inte möjlig i dagens konkurrensutsatta och globaliserade värld.

En ultraflexibel arbetsmarknad å andra sidan, som skulle kunna sänka arbetslösheten kraftigt, skulle bidra till ökade klyftor i samhället och sannolikt driva på urbaniseringen ytterligare. En sådan samhällsmodell är det bara libertarianer, vissa centerpartister och gammel-moderater som önskar (och dessa förefaller tillsammans färre till antalet än kristdemokraterna).

Man kan tvista om det dagsaktuella läget. Det intressanta är dock de ihållande trenderna. Då ligger arbetslösheten på mellan dryga 6% och 8%, den följer i stort EU:s kurva och ligger straxt under EU-snittet.

Nationalekonomen och välfärdsforskaren Andreas Bergh beskriver det i sin bok Den kapitalistiska välfärdsstaten (2007) så här: ”Den krassa ekonomiska analysen av Sveriges sysselsättningsproblem är att en stor del av Sveriges vuxna befolkning inte är lönsam att anställa till rådande lönenivåer /—/ På ekonomspråk heter det att dessa människor är lågproduktiva – men orsaken till låg produktivitet är ofta mycket enkel: inaktuell utbildning, smärre arbetsskador eller hälsoproblem, att svenska inte är ens modersmål eller helt enkelt ungdom och oerfarenhet”. Bergh beskriver vidare att valet består i att tillåta en arbetsmarknad med stor lönespridning och en framväxt av lågproduktiva arbeten, eller en modell med relativt sett högre arbetslöshet och en mer sammanpressad lönestruktur. Bergh konstaterar ”Vi tycks alltså ha att göra med en avvägning mellan två olika typer av ojämlikhet”.

Även om regeringens politik har brister är Socialdemokraternas alternativ påfallande tunt.  I ett tidigare blogginlägg skrev jag att Socialdemokraternas nygamla tal om ”full sysselsättning” knappast kan bli annat än en pamflett. Kjell-Olof Feldt skriver i sin nyss utgivna bok En kritisk betraktelse (2012) att ”ingen numera vet vad det betyder”.

Feldt menar istället att man ska säga som det är: ”Jag föreställer mig att tilltron till socialdemokratins kompetens och, faktiskt, också partiets intellektuella hederlighet skulle öka om man sa som det är: Vi socialdemokrater vill inte med låg A-kassa, som det knappt går att leva på, tvinga ut människor i arbete, särskilt som det då ofta handlar om jobb som varken är attraktiva eller särskilt väl avlönade. Vi inser att med en bra A-kassa som det går att leva på kommer fler att stanna kvar i den, vilket betyder högre arbetslöshet än i det andra alternativet. Men vi anser att det socialt och medmänskligt är värt priset”. Jag tror att Feldt har en poäng i att detta skulle kunna vara taktiskt verkningsfullt. Eller åtminstone intellektuellt hederligt.

Även om svenskarna sannolikt föredrar nuvarande samhällsmodell behöver Sverige en politik för sysselsättning och företagande för att möta global konkurrens.

Andreas Bergh pekar på att morgondagens välstånd vilar på dagens reformer (liksom dagens i hög grad vilar på omställningen av svensk ekonomi i början av 1990-talet). I en intervju i förra numret av Sunt förnuft (nr 2 april 2012) pekar han ut två viktiga områden att fokusera: arbets- och bostadsmarknaderna. ”Jag skulle vilja att man idag tillsatte breda parlamentariska utredningar i bägge dessa frågor”, säger Bergh. Lägg till detta behovet av en blocköverskridande skattereform – som alla utom M och S nu talar om – och vi har förmodligen pekat ut några av de mest centrala reformområdena för svensk ekonomisk politik de närmaste 10-20 åren.

Alliansen och framför allt Nya moderaterna har investerat stort i arbetslinjen. Första mandatperioden inleddes ett intensivt reformarbete, det var uppskattat och förtroendet stärktes för Moderaterna i valet 2010. Den här mandatperioden har regeringen svårare att få igenom sin politik med hänsyn till det parlamentariska läget. Än värre är att kreativiteten och reformlusten tycks ha avstannat. Det läggs inte längre offensiva förslag. Statsministern hamnar i ett svårt underläge och måste försvara sig, som i TT-intervjun.

Mikael Dambergs artikel i SvD idag belyser väl det nya läget: socialdemokrater med förnyat självförtroende anklagar regeringen för passivitet och ”statistisk slalomåkning” – dock utan att själv redovisa någon egen politik.

Veckans storm mot statsministerns oförargliga ordval är ett tecken i tiden och markerar ett skifte. Skadeglädjen på facebook och twitter var påfallande även från alliansanhängare. Opinionssiffrorna dalar för Moderaterna. Reinfeldt ansågs arrogant i SVT:s partiledardebatt för ett par veckor sedan. Det verkar som att den bild alla nu vill bidra till att sätta är att Reinfeldt är slut. Den första mandatperioden var intensiv och reformfokuserad. Den andra är defensiv och uppgiven. Det förvånar mig inte om Reinfeldt går ett liknande öde till mötes som Tony Blair. Han är en dalande stjärna.

Borgs och Kinberg Batras svar på Damberg i SvD

Annonser

Socialdemokratin i kris sedan 1970-talet

Med stor säkerhet kommer vi få fler socialdemokratiskt ledda regeringar i Sverige. Redan i valet 2014 förefaller de ha goda chanser att göra ett hyfsat resultat. Den senaste veckan har många socialdemokrater gottat sig åt den starka debut som Magdalena Andersson anses ha gjort i veckans debatt mot finansministern. I vilken riktning vill då Socialdemokraterna föra Sverige? Min bedömning är att Socialdemokraternas idéutveckling legat i dvala sedan 1970-talet och att det är en central förklaring till att de famlat i blindo sedan de förlorade regeringsmakten 2006.

Ingen bestrider Socialdemokraternas betydelse för Sverige under 1900-talet. Partiets långa maktinnehav berodde på dess enastående förmåga att trots regerande ständigt förnya sig och vara i opposition mot samhällets orättvisor och bristande jämlikhet.

Efter valfiaskot 2010 – då Socialdemokraterna förvisso behöll sin position som riksdagens största parti – tillsattes en ”kriskommission” under kriskommissionär Ardalan Shekarabis ledning. Rapporten från februari 2011 heter Omstart för socialdemokratin. Förutom Shekarabi ingick ett femtiotal personer i kommissionens fyra undergrupper, varav flera är unga, välutbildade, tänkande personer som lär få stort inflytande på Socialdemokraternas utveckling de närmaste decennierna. Det är därför ett intressant dokument som ger en viss vägledning om hur ledande socialdemokrater förhåller sig både till framtida politiska utmaningar och till sin egen historia.

Kriskommissionens ansats är ambitiös. Den vill gå till botten med problemen och söker sig tillbaka till maktövertagandet 1994. Det är dock en för begränsad historisk tillbakablick.

Idépolitiskt nådde socialdemokratin i Sverige sin kulmen med förslaget om löntagarfonder som lanserades av LO på 1970-talet och debatterades hett in på 1980-talet. Idén var att 20 procent av företagens ”övervinster” (som inom fackföreningsrörelsen ansågs uppstå i framgångsrika företag som en följd av den solidariska lönebildningen) skulle investeras i fonder. Dessa skulle kontrolleras av löntagarna, och på sikt överta minst hälften av ägandet i bolagen. Det var kort och gott ett sätt att på reformistisk väg socialisera svenskt näringsliv.

Socialdemokraterna var djupt splittrade i frågan, men Olof Palme förmådde av taktiska skäl aldrig att sätta stopp för förslaget. Det omarbetades av Kjell-Olof Feldt och infördes i starkt reformerad utformning efter det socialdemokratiska maktövertagandet 1982. Även denna halvmesyr var dock vansinne, och avskaffades under regeringen Bildt 1991. Symptomatiskt nog har ingen fört förslaget på tal igen.

Idén om löntagarfonderna sågs emellertid av många som en naturlig fortsättning på det socialdemokratiska samhällsbygget. Socialdemokraterna lanserade under 1900-talet ständigt nya storslagna reformer för ökad jämlikhet och välstånd, företrädesvis genom en utbyggnad av den generella välfärden. Löntagarfonderna var det sista offensiva förslaget. Sedan dess har allt handlat om att försvara det som byggts upp.

När kriskommissionen nu vill göra en djupare analys av socialdemokratins utveckling menar jag därför att det är att göra det för lätt för sig att bara blicka tillbaka till 1994. Det är förvisso sant att 1990-talets budgetsanering på det hela taget var lyckad och att arbetslösheten pressades ned, att förtroendet för Socialdemokraternas ekonomiska politik under Göran Persson var högt. Men vari har den socialdemokratiska idéutvecklingen bestått? Hur vill de forma framtiden? Är socialdemokrati vägen till det socialistiska samhället?

Kriskommissionens rapport ger föga vägledning.

Ett övergripande löfte om ”full sysselsättning” vill kriskommissionen ställa ut: ”En socialdemokrati som inte kan garantera full sysselsättning är en mycket svag socialdemokrati”. Kommissionen gör berättigade påpekanden att en hög skattenivå i sig inte behöver skada tillväxten, ”det avgörande är hur skattesystemet är uppbyggt och vad skatterna används till”. Rapporten pekar på att osäkra anställningsformer ökar, att förändringar i arbetslivet ianspråktar människors tid för arbete i högre grad. Jämlikhet är ett återkommande värdeord som får stort utrymme. Kommissionen problematiserar kring tillväxt och kan inte riktigt avgöra om tillväxt är att betrakta som en förutsättning för jämlikhet, eller om jämlikhet är viktigare än tillväxt.

I delrapporten för Omvärlds- och idéanalys (vars upphovsmän enligt min bild ligger längst till vänster) ges delvis följande bakgrund till valförlusten 2006: ”Och känslan av att ´välfärdsstaten var färdig´ gjorde att socialdemokratin misslyckades med att formulera visioner om vad nästa steg i samhällsprojektet var, i kontrast mot nyliberalismens marknadsstyre”. ”Nyliberalismen” anses allmänt ha präglat Sverige sedan 1980-talet och bidragit till att marknaden expanderat på politikens bekostnad. I en lika surmulen som öppenhjärtlig slutsats konstateras: ”Även om åtgärderna varit viktiga, ibland kanske till och med nödvändiga för att bevara väsentliga delar av välfärdssamhället, har socialdemokratin idag svårt att artikulera en verkningsfull kritik mot marknadiseringen och urholkningen av demokratin – vi har ju varit med om att genomföra dem. Socialdemokratin står mållös inför det samhälle man varit med om att skapa”.

Det må vara sant att Socialdemokraterna backat in i framtiden de senaste decennierna, och i hög grad tvingats genomföra den reformpolitik som i Sverige tydligast artikulerats av Moderaterna. Problemet för socialdemokratin är ändå att människor i allmänhet inte håller med om att världen och Sverige blivit så oändligt mycket sämre sedan 1980-talet.  Sanningen är ju att det mesta för de flesta har blivit till det bättre. Och detta utan att idén om den generella välfärden i grunden är hotad.

”Full sysselsättning” kan enligt min bedömning aldrig bli något annat än en pamflett från Socialdemokraterna, även om det säkert kan vara verkningsfullt med hänsyn till alliansregeringens svårigheter att övertyga om att den egna politiken leder till lägre arbetslöshet. Någon verkningsfull politik för att uppnå det målet kommer Socialdemokraterna dock inte att lansera. Nog skulle de kunna gå till val på ett ”återställarprogram”, men det har de aviserat att de inte kommer att göra (vilket är klokt, eftersom alliansregeringens politik är populär i breda väljargrupper).

Kommissionen skriver: ”Vår viktigaste tillgång som parti är att människor i allmänhet resonerar som vi i välfärdsfrågorna. De vill ha skatt efter bärkraft och välfärd efter behov. De är beredda att betala höga skatter om de får offentliga tjänster med hög kvalitet och ett gott försäkringsskydd.” Här är möjligen kriskommissionen något på spåren. Det finns utmaningar för att säkra den generella välfärden, sjuk- och a-kassa har urholkats och ger inget fullgott skydd för stora grupper av löntagare som knappast betraktar sig som höginkomsttagare (som bland annat Kommunal nyligen påtalat i en uppmärksammad rapport). Men idépolitiskt är Socialdemokraternas ställning knappast unik. Jag tvivlar på att ens Gunnar Hökmark idag motsätter sig idén om den generella välfärden.

Frågan återstår alltså: vad skiljer i praktiken den socialdemokratiska framtidsvisionen från en allmän, pragmatisk, tillväxtorienterad politik som lika gärna kan betecknas som borgerlig?

Socialdemokraterna med Stefan Löfven kan vara tillbaka vid makten 2014. De kommer framför allt att utmana regeringen i jobbfrågan. Det kan bära långt. Men för att förstå hur det socialdemokratiska Sverige skiljer sig från alliansens får man förmodligen gå till dess tilltänkta samarbetspartners. Hur känns det för socialdemokrater i allmänhet att det i praktiken är Miljö- och Vänsterpartiet som kommer att bestämma den socialdemokratiska framtidsvisionen?

Kjell-Olof Feldt om S i DI Weekend

Peter Wolodarski om ”två förlorade decennier” i DN