Monthly Archives: maj 2012

”Vi byter kommunchef som andra byter glödlampor”

Sedan 2006 har Vallentuna bytt kommundirektör en gång om året. Politikernas slutsats av sitt misslyckande är att de inte behöver någon direktör. Debaclet i Vallentuna är ett talande exempel på de strukturella problem med styrning som kommunsektorn lider av. Ytterst är effekten att gemensamma resurser förslösas i onödan.

”Vi byter våra högsta tjänstemän som andra byter glödlampor”, skriver en medarbetare i en anonym insändare i nättidningen Vallentuna Fria. Nyligen hände det igen: kommundirektör Ann-Charlotte Järnström sa upp sig i februari efter endast två år på posten. Slutsatsen som den politiska ledningen, med Moderaterna i spetsen, har dragit är att dra in tjänsten som kommundirektör helt och hållet. ”Syftet är att stärka politikermakten”, enligt kommunstyrelsens ordförande Örjan Lid (M).

Tanken är att förvaltningscheferna ska rapportera direkt till sina respektive nämndordföranden. På kommunledningskontoret inrättas en stab för samordning under kommunstyrelsens arbetsutskott. Till tidningen Vision säger Örjan Lid att bakgrunden är att ”det tar lång tid att rekrytera en ny kommundirektör och att de dessutom i regel stannar ganska kort tid på sin post. /—/ Tanken är att vi ska ha en närmare kontakt  mellan förvaltningschefer och nämndordförande. Det är klart att det blir en större politisk input på flera områden, och syftet är också att stärka politikermakten, säger han”.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig.

Gunnel Orselius-Dahl (FP) är ledamot av kommunstyrelsen och socialnämndens ordförande. Hon har bestämt motsatt sig förslaget.

Varför anser du att Vallentuna behöver en kommundirektör?

–          Med den utvecklingstakt som vi har behövs det. Jag ser en stor risk att varje förvaltning blir sitt eget fögderi med sin ordförande. Vi behöver en kommundirektör som beskriver konsekvenser av politiska idéer, ökar samarbetet mellan förvaltningar och nämnder och hanterar dagliga frågor som personalledning, ekonomi, administration. Vallentuna riskerar att förlora i innovations- och förnyelsekraft. Med den här modellen ställs alltför höga krav på kommunstyrelsens ordförande, som det inte är säkert att en förtroendevald kan leva upp till.

Tio fackförbund har gått samman och varnar för kompetensflykt. Även chefer uttalar sig i kritiska ordalag, däribland personalchefen Ola Brandell som till tidningen Vision säger: ”Att ta bort kommundirektören innebär en jättestor fara för ledarskapet. Cheferna blir knutna till sina politiker som kan straffa och belöna. Risken är väldigt stor att det blir rädda chefer, som i sin tur sprider den rädslan vidare”.

Även inom Moderaterna finns kritiska röster. Björn Schaerström, som är ledamot av kommunfullmäktige, skriver i en insändare i Vallentuna Fria: ”En ny ordning utan kommundirektör är omodernt och ett steg i fel riktning. Jag kan inte föreställa mig vad som blir bättre.” Han påtalar vidare att ledningen bör ”skärskåda sig själva” och ”Lyckas man inte hantera den ordningen [nuvarande struktur] är det inte säkert att det är fel på modellen.”

Staffan Isling är ordförande i Kommundirektörsföreningen i Sverige och chef i Örebro kommun. I en skrivelse till Vallentuna kommunstyrelse uttrycker han ”stark oro inför den tänkta förändringen” och påtalar: ”att blanda ihop politisk styrning och ledning med ledning av verksamheten är olyckligt. Ansvarsutkrävandet blir otydligt vad som är politik och verksamhet.”

Dessvärre förefaller Vallentuna inte vara den enda kommun där det är svårt att skapa rätt samspel mellan politiker och tjänstemän.

Tidningen Dagens samhälle rapporterade tidigare i våras (nummer 4, 2012) att ”var fjärde kommun har bytt kommunchef under det senaste året”. Och det blir allt svårare för många att över huvud taget rekrytera någon till posten, vakanserna är många. Professor Rolf Solli, Göteborgs universitet, uttalar sig och säger att det bland annat beror på att kommunerna har blivit mer företagslika och byter vd när något går snett.

Enligt en studie av Rolf Solli (2005) anger kommundirektörer som tillfrågats att det vanligaste skälet till att företrädaren på posten slutade (näst efter pension) var ”samarbetsproblem med politiker”. Enligt samma studie anser respondenterna att den enskilt viktigaste uppgiften som kommunpolitikerna har är att “ha en vision om på vilket sätt kommunen bör utvecklas på lång sikt”. Det är också den uppgift de bedömer att politikerna sämst lever upp till.

Att leda och styra kommunal verksamhet är svårt. Framför allt har det blivit svårare de senaste decennierna då ansvar för allt tyngre och mer komplexa verksamheter läggs på kommunerna, utan att deras organisation i grunden har setts över, något som Folkpartiet i Vallentuna också påpekar i ett uttalande.

Ofta gnisslar det i relationerna mellan ledande politiker och tjänstemän. Det är inte så konstigt. Styrning och ledning handlar i grund och botten om dialog. Där måste finnas en spänst, ett motstånd och ett kreativt samspel. Helt klart står emellertid att politiken behöver starka och professionella tjänstemän för att besluten ska genomföras och verksamheterna utvecklas.

Frågan om kommunernas och landstingens ledning blir inte lättare av att det regelverk och den tradition som de verkar inom närmast är anpassat för en vägförening. Det duger knappast för att ta ansvar för omfattande och komplex tjänsteproduktion av det slag som vår välfärd utgör.

Detta är en rikspolitisk angelägenhet. Dels handlar det om att riksdagens politik ska effektueras, vilket kommunerna till stor del är ansvariga för. Dels handlar det om likvärdighet i välfärden över hela landet.

Jag blir allt mer övertygad om att detta är en av de viktigaste politiska frågorna för Sverige. Vi måste från grunden göra om kommunernas uppdrag, styrning och uppföljning. Det är en förutsättning för utveckling, kvalitet och effektivitet i den kommunala sektorn och därmed för den välfärd alla säger sig värna.

Bang for the buck – om behovet av en oberoende kommunal revision

Kommunerna och landstingen levererar välfärd i form av vård, skola och omsorg. Det är tjänster som många av oss har nytta av varje dag. Välfärden står inför stora utmaningar, inte minst därför att vi hela tiden ställer högre krav på dess innehåll. I två tidigare artiklar har jag sökt svar på hur kommunerna och landstingen kan ledas och styras bättre. En inte oviktig funktion fyller revisionen.

Idag intervjuade jag Eva Lindström om behovet av en kommunal, oberoende revision.

Eva Lindström var riksrevisor 2003-2010 på den då nyinrättade och oberoende Riksrevisionen, dessförinnan var hon budgetchef på finansdepartementet under ett antal år. Idag är Eva Lindström bland annat ledamot av Finanspolitiska rådet och ordförande i Myndigheten för vårdanalys.

Hur är intresset för frågor som rör revision och granskning i Sverige?

I Sverige lever vi i föreställningen att vi är världens mest utvecklade demokrati. Det tog tjugo år att få en oberoende riksrevision på plats. Det var först när vi insåg att vi var den enda demokratin i västvärlden som inte hade det som politikerna vaknade. Vi har vår egen självbild att kämpa emot.

Ur statens perspektiv, vilken roll spelar kommunerna?

Kommunerna svarar för välfärdens kärna. För att den statliga politiken ska kunna genomföras förutsätter det att kommunerna fungerar väl. Man förlitar sig på att det finns starka kommunpolitiker och att det finns en professionell förvaltning.

Hur ser återkopplingen till riksdagen ut?

Det finns klara brister när det gäller att utvärdera och följa upp den statliga politiken som kommunerna ska genomföra. På Finansdepartementet diskuterade vi ofta hur vi skulle kunna påverka kommunerna utan att styra, för att riksdagens politik helt enkelt ska få effekt. Idag får inte riksdagen en oberoende återkoppling på de lagar som kommunerna har att hålla sig efter, eller på statens finansiering. På många sätt brister det i kommunernas förutsättningar.

På vilket sätt brister det i förutsättningarna?

Det handlar om det som bland annat du skrivit om på din blogg. Den oklara rollfördelningen mellan tjänstemän och politiker, och bristen på ansvarsutkrävande. Jag skulle också vilja peka på att vi inte har någon oberoende granskning och att den kommunala revisionen inte är tillfredsställande.

Hur anser du att den kommunala revisionen bör reformeras?

Först och främst handlar det om att den behöver professionaliseras. Det saknas tydliga riktlinjer för hur revisionen ska agera. Man har inte anslutet sig till de revisionsstandarder som gäller för övriga delar av samhället. Många kommuner avsätter för litet resurser, ibland räcker det knappt till att granska årsredovisningen. Man lever inte upp till internationella riktlinjer för oberoende. Och framför allt måste själva revisionen avpolitiseras, det ska vara professionella och inte politiker som är revisorer.

Finns det inte en risk att den demokratiska styrningen minskar då?

Den inställningen bygger på en missuppfattning av rollerna. Revisionen ska lämna ett underlag, en granskning. Den ska sedan bli föremål för en politisk diskussion och ställningstaganden. Det är inte revisorerna som utkräver ansvar – det gör politiker. Politikerna behöver bra underlag för att föra sina resonemang och fatta beslut. Därför ska inte politikerna vara en del av själva revisionsprocessen.

Din lösning är alltså att kommunsektorn på samma sätt som staten får en oberoende revision?

Ja, det är helt nödvändigt. Kommunalpolitiker och också medborgarna behöver en oberoende kommunal revision. Även riksdagen behöver en oberoende återkoppling. Jag anser därför också att Riksrevisionen ska ha mandat att bedriva effektivitetsgranskning av kommunerna utifrån Riksdagens intresse, så fungerar det i många andra länder.

Finns det inte en risk att vi sätter för stark tilltro till granskning, utvärdering, revision?

Ytterst är det här en fråga om att de beslut våra folkvalda fattar ska genomföras och att pengarna används på bästa sätt. Det är det revisionen syftar till. Kommunerna svarar för omfattande och mycket komplexa verksamheter. Det är svåra saker att ta ansvar för och besluta om. Utöver revision behövs bra interna system för styrning och kontroll. I staten finns rutiner för detta, men i kommunerna brister det.

Vilket politiskt initiativ vill du se?

Vi behöver en parlamentarisk genomlysning och modernisering av hela kommunallagen. Och vi behöver få en oberoende revision på plats. Än så länge har det politiska intresset varit svalt. Men jag är övertygad om att det kommer att komma upp på den politiska dagordningen. Det handlar ytterst om medborgarnas förtroende för hur finansieringen och produktionen av välfärdstjänster bedrivs i Sverige.

Fredrik Reinfeldt – en dalande stjärna

Veckans snackis har varit Fredrik Reinfeldts uttalande om arbetslösheten. Det är ett fattigdomsbevis för svensk offentlig debatt att ett, förvisso olyckligt men dock oskyldigt, uttalande väcker sådan uppståndelse. Efterspelet i media markerar ändå ett förändrat politiskt landskap. Fredrik Reinfeldt är en dalande stjärna.

Statsministern ville på en rak fråga från TT nyansera bilden av svensk arbetslöshet. Uttalandet i sig var harmlöst, även om ordvalet kan diskuteras. I sak har ju statsministern rätt.

I en intervju i SVT fick Reinfeldt möjlighet att utveckla resonemanget: ”Bland inrikes födda svenskar mitt i livet, alltså mellan 25 och 54 år, så har vi tre procents arbetslöshet. Bland utrikes födda i samma ålderskategori så är det nästan 15 procents arbetslöshet och bland ungdomar, då vi också mäter de som är heltidsstuderande, blir det nästan 25 procent – vilket visar att vi i delar av samhället har hög arbetslöshet som vi måste ha riktade och bra åtgärder för att komma åt”.

Det sistnämnda är väsentligt. Det är framförallt inom vissa grupper som arbetslösheten är alarmerande. Om detta måste vi föra en öppen debatt (så som vi oftast gör) för att hitta rätt lösningar, vilket bland annat riksdagsledamoten (M) Hanif Bali påpekar i en artikel i Aftonbladet. En dramatisk ledare i Dagens arena däremot kallar uttalandet ”vämjeligt” och ”vansinnigt”.

Begreppet ”etniska svenskar” var naturligtvis illa valt, och det gav statsministern rött ljus i SvD:s faktakoll. Jag förmodar dock att vi fått en liknande debatt även om Reinfeldt sagt det mer korrekta ”inrikes födda” från början.

Visst ska politiken vara inriktad på att stödja dem som står längst från arbetsmarknaden (alltså bland annat utrikes födda och ungdomar med låg utbildning).  I det avseendet är regeringen aktiv, lägger förslag och har ambitioner medan oppositionen blundar för problemen. Jag tvivlar dock på att dessa åtgärder kommer att pressa ned arbetslösheten mer än marginellt.

Ett svårare dilemma för såväl alliansen som oppositionen att hantera politiskt och retoriskt är nämligen att vi i Sverige, och stora delar av Europa, i själva verket accepterar en relativt hög arbetslöshet. Det finns sedan 1990-talskrisen en tyst överenskommelse om detta. Vi föredrar det framför den typ av samhälle som en väsentligt lägre arbetslöshet skulle kräva.

Den socialdemokratiska efterkrigspolitiken för full sysselsättning bidrog också till hög inflation och ständiga devalveringar, och den möjliggjordes av en ständigt växande offentlig sektor. Den typen av politik är inte möjlig i dagens konkurrensutsatta och globaliserade värld.

En ultraflexibel arbetsmarknad å andra sidan, som skulle kunna sänka arbetslösheten kraftigt, skulle bidra till ökade klyftor i samhället och sannolikt driva på urbaniseringen ytterligare. En sådan samhällsmodell är det bara libertarianer, vissa centerpartister och gammel-moderater som önskar (och dessa förefaller tillsammans färre till antalet än kristdemokraterna).

Man kan tvista om det dagsaktuella läget. Det intressanta är dock de ihållande trenderna. Då ligger arbetslösheten på mellan dryga 6% och 8%, den följer i stort EU:s kurva och ligger straxt under EU-snittet.

Nationalekonomen och välfärdsforskaren Andreas Bergh beskriver det i sin bok Den kapitalistiska välfärdsstaten (2007) så här: ”Den krassa ekonomiska analysen av Sveriges sysselsättningsproblem är att en stor del av Sveriges vuxna befolkning inte är lönsam att anställa till rådande lönenivåer /—/ På ekonomspråk heter det att dessa människor är lågproduktiva – men orsaken till låg produktivitet är ofta mycket enkel: inaktuell utbildning, smärre arbetsskador eller hälsoproblem, att svenska inte är ens modersmål eller helt enkelt ungdom och oerfarenhet”. Bergh beskriver vidare att valet består i att tillåta en arbetsmarknad med stor lönespridning och en framväxt av lågproduktiva arbeten, eller en modell med relativt sett högre arbetslöshet och en mer sammanpressad lönestruktur. Bergh konstaterar ”Vi tycks alltså ha att göra med en avvägning mellan två olika typer av ojämlikhet”.

Även om regeringens politik har brister är Socialdemokraternas alternativ påfallande tunt.  I ett tidigare blogginlägg skrev jag att Socialdemokraternas nygamla tal om ”full sysselsättning” knappast kan bli annat än en pamflett. Kjell-Olof Feldt skriver i sin nyss utgivna bok En kritisk betraktelse (2012) att ”ingen numera vet vad det betyder”.

Feldt menar istället att man ska säga som det är: ”Jag föreställer mig att tilltron till socialdemokratins kompetens och, faktiskt, också partiets intellektuella hederlighet skulle öka om man sa som det är: Vi socialdemokrater vill inte med låg A-kassa, som det knappt går att leva på, tvinga ut människor i arbete, särskilt som det då ofta handlar om jobb som varken är attraktiva eller särskilt väl avlönade. Vi inser att med en bra A-kassa som det går att leva på kommer fler att stanna kvar i den, vilket betyder högre arbetslöshet än i det andra alternativet. Men vi anser att det socialt och medmänskligt är värt priset”. Jag tror att Feldt har en poäng i att detta skulle kunna vara taktiskt verkningsfullt. Eller åtminstone intellektuellt hederligt.

Även om svenskarna sannolikt föredrar nuvarande samhällsmodell behöver Sverige en politik för sysselsättning och företagande för att möta global konkurrens.

Andreas Bergh pekar på att morgondagens välstånd vilar på dagens reformer (liksom dagens i hög grad vilar på omställningen av svensk ekonomi i början av 1990-talet). I en intervju i förra numret av Sunt förnuft (nr 2 april 2012) pekar han ut två viktiga områden att fokusera: arbets- och bostadsmarknaderna. ”Jag skulle vilja att man idag tillsatte breda parlamentariska utredningar i bägge dessa frågor”, säger Bergh. Lägg till detta behovet av en blocköverskridande skattereform – som alla utom M och S nu talar om – och vi har förmodligen pekat ut några av de mest centrala reformområdena för svensk ekonomisk politik de närmaste 10-20 åren.

Alliansen och framför allt Nya moderaterna har investerat stort i arbetslinjen. Första mandatperioden inleddes ett intensivt reformarbete, det var uppskattat och förtroendet stärktes för Moderaterna i valet 2010. Den här mandatperioden har regeringen svårare att få igenom sin politik med hänsyn till det parlamentariska läget. Än värre är att kreativiteten och reformlusten tycks ha avstannat. Det läggs inte längre offensiva förslag. Statsministern hamnar i ett svårt underläge och måste försvara sig, som i TT-intervjun.

Mikael Dambergs artikel i SvD idag belyser väl det nya läget: socialdemokrater med förnyat självförtroende anklagar regeringen för passivitet och ”statistisk slalomåkning” – dock utan att själv redovisa någon egen politik.

Veckans storm mot statsministerns oförargliga ordval är ett tecken i tiden och markerar ett skifte. Skadeglädjen på facebook och twitter var påfallande även från alliansanhängare. Opinionssiffrorna dalar för Moderaterna. Reinfeldt ansågs arrogant i SVT:s partiledardebatt för ett par veckor sedan. Det verkar som att den bild alla nu vill bidra till att sätta är att Reinfeldt är slut. Den första mandatperioden var intensiv och reformfokuserad. Den andra är defensiv och uppgiven. Det förvånar mig inte om Reinfeldt går ett liknande öde till mötes som Tony Blair. Han är en dalande stjärna.

Borgs och Kinberg Batras svar på Damberg i SvD

Politiker gömmer sig bakom politiker – om bristen på ansvarsutkrävande i kommunsektorn

Göteborg. Nacka. Stockholm. Järfälla. Solna. Rapporterna om illa skötta verksamheter i den kommunala sektorn haglar tätt. Bristande rutiner och dålig uppföljning anges ofta som orsaken. Bättre mål, förfinade kvalitetsnormer och en tydligare uppföljning ska lösa problemen. Jag tror att den kommunala sektorns brister i grund och botten handlar om något annat. Det finns ett strukturellt problem som innebär att politiker försöker ta ansvar för allt, utan att utkräva ansvar av någon. Det saknas de facto en maktdelning på kommunal nivå.

Vi lever i en tid med hög tilltro till medel som målstyrning, uppföljning, granskning, revision. Politiker av alla kulörer vill gärna komma till undsättning med allehanda kontroller närhelst ett samhällsproblem dyker upp. Henrik Berggren beskrev detta bedrägliga fenomen i en krönika i DN i april förra året: ”Ökad granskning har kommit att bli den självklara lösningen på alla samhällets problem. Om skolorna är undermåliga måste de utvärderas ännu mer, om lärarna är dåliga måste vi införa en lärarlegitimation, om tågen inte går i tid måste det göras fler besiktningar, om sjukvården är ineffektiv måste tydligare resultat­mål formuleras.”

Visst känner man igen Berggrens beskrivning av hur det brukar låta? I de enskilda fall av vanvård, ineffektivitet och kostnadsfördyringar som uppmärksammats söks ofta orsakerna till problemen i driftsformer eller kompetensen hos enskilda tjänstemän och politiker.  Inte sällan ställs riksdag och regering till svars även för kommunernas tillkortakommanden. Och inte sällan är våra rikspolitiker snabba att visa sin slagfärdighet genom att föreslå nya regleringar, myndighetsuppföljningar med mera.

Jag tvivlar på att det är fler mål och granskningsinstitut som är patentlösningen. Snarare tror jag att de problem inom kommunsektorn – som förefaller omfattande – är strukturellt orsakade av brister i ansvarsutkrävande och professionalism, inom ramen för de regelverk kommunpolitikerna har att verka.

I rapporten Revisionen reviderad – en rapport om en kommunal angelägenhet (ESO 2010:6) resonerar professor Olle Lundin om det som anses vara det viktigaste granskningsorganet i kommunal verksamhet – revisionen.  Ofta lyfts det faktum att revisorerna är förtroendevalda politiker upp som en orsak till att man kan betvivla den kommunala revisionens oberoende och effektivitet. Lundin skriver: ”Detta är odiskutabelt den kommunala revisionens akilleshäl. Däremot synes detta problem i praktiken inte vara så stort”.

Lundin konstaterar istället att ”kommunen är en problematisk konstruktion”. Det finns ett grundläggande problem som innebär att ”oavsett hur effektiv, oberoende och kompetent själva granskningen blir kommer frågan om ansvar att hanteras märkligt, ibland klumpigt och alltid obekvämt från fullmäktiges sida. /—/ Kärnproblemet ligger i förhållandet mellan fullmäktige- och nämndnivån”.

Nämnderna inklusive kommunstyrelsen – i vilka den kommunala verksamheten bedrivs – är fullmäktiges organ. Fullmäktige utser dem och ger dem uppdrag i form av budget och verksamhetsplan. Resultaten granskas, återrapporteras och fullmäktige tar ställning till fråga om ansvarsfrihet. En överväldigande majoritet av fullmäktiges ledamöter innehar också uppdrag i nämnderna (80 procent). Grundproblemet, enligt Lundin, är därför att ”fullmäktigeförsamlingens ledamöter i faktisk mening ska ta ställning till en granskning av sig själva i egenskap av nämndledamöter m.m. ”

Lundins slutsats är solklar: ”Det optimala vore självklart att fullmäktiges ledamöter och nämndernas ledamöter är olika personer. /—/ Om man anser att kontroll och ansvar avseende den kommunala sektorn bör skärpas eller förbättras är det inte i första hand en översyn av den kommunala revisionen som bör vidtas utan en översyn av förhållandet mellan fullmäktige och nämnd.”

Kommunerna och landstingen har tillsammans 1,1 miljoner anställda. De ansvarar för de mest grundläggande av välfärdstjänster. Utmaningarna för framtiden är gigantiska.

I en tidigare artikel har jag beskrivit hur kommunallagen inte erkänner professionen, tjänstemännen. Den bygger på en tradition av lekmannavälde där politiker är ansvariga för all produktion från ax till limpa. Chefer i verksamheterna får därför en svår arbetssituation. Det är problematiskt eftersom duktiga chefer förmodligen betyder minst lika mycket för kvalitet, utveckling och effektivitet som politikerna gör.

Kombinationen av brist på ansvarsutkrävande mellan fullmäktige och nämnder och den oklara rågången mellan tjänstemän och politiker framstår som ödesfrågor för vår framtida välfärd. Jag är därför övertygad om att vi måste hitta nya sätt att politiskt och professionellt styra och leda kommunsektorn framöver. Det är först när vi får bukt med dessa problem som kommunerna kan bli mer professionella och attraktiva som arbetsgivare, och som (kommun-)politiken kan attrahera människor som vill verka för samhällets långsiktiga utveckling.

Fotnot

Imorgon presenterar demokratiutredningen sitt betänkande. Rapporteringen kommer att drunkna i diskussioner om partistödet (vilket det dock inte blir några större förändringar i, enligt förhandsbeskeden). Däremot öppnar de, enligt en artikel i Dagens Samhälle (nummer 17/2012), för majoritetsstyre i kommunerna, så att majoritetsbildningen får alla platser i kommunstyrelsen (till skillnad från idag då platserna fördelas proportionellt mellan partierna). Det kan förmodligen vara ett steg i rätt riktning för att få en tydligare ordning och ansvarsutkrävande. I övrigt förefaller utredningen mest försöka lösa mer perifera problem, till exempel genom att tillåta nämnder fatta beslut på distans, ”något som underlättar möten i ytstora kommuner”.

Konsten att styra en kommun

Alla är överens om att en av de främsta politiska utmaningarna är att klara av att i framtiden leverera välfärd. Det är därför fler måste jobba längre. Det är därför vi med forskning och kunskap måste rusta oss för en hårdare global konkurrens. Det är därför politiker måste sträva efter en högre effektivitet och innovationer inom vård, skola och omsorg.

En ofta förbisedd slutsats tror jag är att politiker i kommuner och landsting måste styra smartare – genom att göra mindre.

Sedan Axel Oxenstiernas dagar har Sverige utvecklat en stolt förvaltningstradition utifrån principer om renodlade ansvar och befogenheter. Ansvariga tjänstemän såväl som politiker ska kunna ställas till svars. Denna långa och i Sverige så omhuldade tradition anses ligga till grund för den effektivitet och låga korruption som är utmärkande för svensk offentlighet. Den lagstiftning som styr statsförvaltningen utgår från dessa värden.

Kommunsektorn däremot har vuxit fram i en delvis annan tradition. Socknens män samlades till stämma, de kom överens om vad som behövde göras, fördelade uppgifter mellan sig och avgjorde vad var och en skulle betala i skatt. Ännu på 1950-talet hade en stor andel av Sveriges kommuner inte någon anställd personal.

Kommunallagen bygger på denna tradition av lekmannavälde som kommunerna vuxit fram ur. Idén om den oberoende ämbetsmannen är säkert levande hos många kommunala tjänstemän och politiker, men har inget explicit skydd i kommunallagen. Den utgår istället från att politikerna, lekmännen, är ansvariga för hela produktionen från ax till limpa.

Detta skapar problem och sätter värden på spel. Det bidrar till kortsiktiga politiska horisonter. Det riskerar att minska effektivitet och kvalitet i våra offentliga organ.

I min vardag möter jag såväl politiker som tjänstemän på olika nivåer från många olika kommuner. Ett återkommande tema som ger upphov till samtal handlar om den svåra gränsdragningen mellan förvaltning och politik. Jag hör chefer beklaga sig över politiker som lägger sig i detaljer och visar bristande förtroende. Jag hör politiker som upplever att tjänstemän mörkar och undanhåller information.

Utgångspunkten för många av dem tycks vara att där råder ett konkurrensförhållande. I själva verket är dock en god förvaltning med professionella chefer och skickliga ledare en förutsättning för politiker som vill göra skillnad.

Politiker bedyrar gärna att de har ansvar för långsiktiga frågor, för »visioner«. Samma personer är lika ivriga att stå till medborgarnas tjänst och komma till undsättning i frågor som rör allt från parkbänkars placering på torget till materialtillgången vid förskolans julpyssel. I själva verket tror jag att politiken många gånger dräneras på det långsiktiga perspektivet, eftersom politikerna gärna vill visa sig slagkraftiga och lösa operativa problem.

Gunnar Wetterberg är samhällspolitisk chef på SACO. Han menar att hela kommunallagen måste skrivas om. Professionen, tjänstemannaorganisationen, måste erkännas och få ett lagstadgat skydd att verka självständigt. Jag frågar hur han anser att rollerna bör delas upp:

– Den rimliga fördelningen är att fullmäktige fattar beslut om riktlinjer, budget och planer. Sedan är det förvaltningen som rattar verksamheten. Politikerna ska ta ansvar för de långsiktiga frågorna. Det uppstår problem när politiker går in och mixtrar i handläggningen av enskilda frågor.

Wetterberg pekar på allvarliga effekter av att politiker på kommunal nivå inte respekterar professionen.

– Kommunsektorn har en mycket hög omsättning av chefer. Därmed får du inget tryck i organisationen, ingen kontinuitet i utvecklingsarbetet. Det skaver helt enkelt för mycket, som chef blir man less om man ständigt blir klämd mellan professionen, sina medarbetare, och politikerna. De får helt enkelt inte lov att vara chefer.

Ett annat exempel som Wetterberg ger är den svaga löneutvecklingen för lärarkåren. Politiker tar ansvar för sådant som de inte bör styra, och »fegar för att inte få folkopinionen emot sig«.

– Det gör att kommunsektorn inte har utvecklat en professionell lönepolitik för lärarkåren.

Finns det inte en risk med ditt resonemang att kommunsektorn dräneras på politik, att allt blir tjänstemanna- och lagstiftningsstyrt?

– Den risken finns. Men å andra sidan är för mycket politik inte heller bra för politikens anseende. De oklara rågångarna är en del av förklaringen till att man har så stora problem.

Helsingborgs kommundirektör Palle Lundberg är inne på samma spår. I en intervju i Dagens samhälle (nr 40, 2011) beskriver han sitt uppdrag som en demokratins väktare. Den svåraste uppgiften han har är att begränsa den politiska styrningen: »Politikerna måste lägga en lagom stor beställning, som går att leverera. Ibland tror politiker att ju fler styrdokument de tar fram desto mer styr de.« Effekten, enligt Lundberg, är att tjänstemännen för att orientera sig i floran av politiska budskap själva väljer vad de ska fokusera på. »Då har vi inte längre demokrati – [utan] tjänstemannavälde«.

Effekterna som Wetterberg hoppas uppnå om man skriver om kommunallagen är att politikerna får spelrum att ägna sig åt det långsiktiga. Därtill skulle det bli mer attraktivt att arbeta i offentliga verksamheter, och då får man förhoppningsvis mer kvalitet.

Kvalitet, innovation och högre effektivitet inom vård, skola och omsorg är en av våra stora framtidsfrågor. För att ta sig an dessa utmaningar behöver kommunpolitiker ägna sig åt rätt saker. En förändring av kommunallagen skulle förmodligen vara ett steg i rätt riktning för att uppnå en mer professionell hantering av våra välfärdstjänster.

Personligen tror jag att kommunpolitiken dessutom skulle bli mer intressant att engagera sig i. Tänk vad skoj vi skulle ha, om det var principer, värderingar och den långsiktiga samhällsutvecklingen som låg till grund för diskussion på partimöten och i nämndsammanträden, istället för parkeringsavgifter och snöskottning.

Publicerad i Liberal debatt mars 2012