Category Archives: Ekonomisk politik

Den långsamt tickande välfärdsbomben

Att höja effektiviteten i kommunsektorn är centralt för svensk tillväxt. Det framtida finansieringsgapet är enormt. Samstämmiga bedömningar säger att det är fullt möjligt att spara betydande belopp utan att göra försämringar i välfärden. Är kommunsektorn strukturerad för att ta sig an uppgiften? Tar våra kommunpolitiker utmaningen på allvar?

Svensk ekonomi är stark. Tillväxten har varit högre än både USA:s och EU-15 sedan 1990-talskrisen. Grunden för detta ligger i den reformpolitik som både socialdemokrater och borgerliga partier genomdrev för 15-20 år sedan. Till skillnad från 1990-talets akuta kris, som ledde till beslutsamhet och politisk enighet, är välfärdens framtida finansiering en långsamt tickande bomb.

Konsultfirman McKinsey menar i sin rapport Tillväxt och förnyelse i den svenska ekonomin, som kom för några veckor sedan (2012), att ökad effektivitet i den offentliga sektorn är lika central för landets tillväxt, som att främja exportindustrin och att utveckla den inhemska tjänstesektorn. Eftersom den offentliga sektorns andel av ekonomin är betydande är det ”ännu viktigare i Sverige än i de flesta andra länder att den offentliga sektorn fungerar på ett effektivt sätt”.

Det är en grannlaga uppgift att uttala sig om effektivitet i offentlig verksamhet. Det är svårt att avgöra utvecklingen över tid. Inom framför allt sjukvård och omsorg innebär medicinsk och teknisk utveckling att det är tveksamt om det är relevant att jämföra dagens verksamhet med den för några decennier sedan.

Svårigheten att göra bedömningar och att på ett pedagogiskt sätt förklara vad effektivitet innebär kan vara ett av skälen till att för litet görs på området. Alltför ofta uppfattas effektivisering vara det samma som besparing. Inte sällan gör, kanske framför allt borgerliga, politiker dessutom misstaget att tro att låga kostnader definitionsmässigt betyder högre effektivitet.

I SKL:s rapport Framtidens utmaning – Välfärdens långsiktiga finansiering (2010) slår man fast att ”det råder ingen tvekan om att skolan, vården och omsorgen kan bli mer effektiv, det vill säga det går att uppnå lika goda resultat till lägre kostnader eller bättre resultat till samma kostnad”.

Det är så man ska förstå effektivitet. Det är ett mått på vilka resultat som nås i förhållande till de resurser som tas i anspråk. Det är således inte ett mål bland andra – utan ett samlat och övergripande mål.

Trots betydande mättekniska problem görs bedömningen att effektiviseringspotentialen är hög – och att utvecklingen i decennier varit påfallande låg. McKinsey skriver: ”Med ett ambitiöst angreppssätt finns goda skäl att tro att produktiviteten i den offentliga sektorn kan höjas 25-30 procent de närmaste 10 åren (med bibehållen kvalitet)”.

I ESO-rapporten Den långsiktiga finansieringen, välfärdspolitikens klimatfråga? (2009) skriver tidigare statssekreteraren Per Borg (S): ”Medan man talar om effektiviseringsmöjligheter om tiotals procent visar de faktiska resultaten att effektiviteten blott ändrats med någon procent – upp eller ned”. Vidare skriver Per Borg att det praktiskt nåbara ”beror på den kraft och den skicklighet med vilken utvecklingen av effektiviteten drivs” – med andra ord: politikens intresse och förmåga.

Utmaningarna för välfärden är gigantiska. SKL:s prognos pekar mot ett finansieringsgap om 25 år på 200 miljarder kronor (i dagens penningvärde). Det motsvarar 20 procent av den offentliga konsumtionen (eller fem gånger försvarsmaktens kostnader per år).

Den demografiska utvecklingen, det vill säga att vi har en åldrande befolkning, lyfts ofta fram som ett problem i debatten. Per Borg pekar på att en viktigare faktor handlar om våra ökade krav och förväntningar: ”Det stora finansieringsproblemet följer av det förhållande att vi inte nöjer oss med oförändrad standard. Med allmänt stigande levnadsstandard efterfrågar vi högre standard också beträffande välfärdstjänster”.

På Tage Erlanders tid kunde ”de stora förväntningarnas missnöje” mötas med en ständigt expanderande offentlig sektor. Det är knappast möjligt framöver. Ökade inslag av privat finansiering och ökade skatteintäkter genom höjd sysselsättning är två möjligheter. Per Borg menar att ”produktionen av välfärdstjänster [också måste] effektiviseras”.

McKinsey-rapporten lyfter fram ett antal förslag till åtgärder för att öka effektiviteten. Man pekar bland annat på SCB:s uppdrag att förfina och utveckla forskningen på välfärdsproduktion, som varit eftersatt. Huvudmännen, det vill säga till stor del kommuner och landsting, måste förbättra sin styrning. Den offentliga upphandlingen måste professionaliseras. Vi behöver ”konsolidera förvaltningsstrukturen” (i klartext minska antalet kommuner drastiskt, fullfölja regionaliseringen samt se över statens organisering, vilket pågår i en utredning som redovisas i december).

Alla är överens om att möjligheterna till effektivisering är betydande. Det är framför allt på kommuner och landsting som det vilar ett tungt ansvar. Uppgiften är svår. Effektivisering förutsätter nämligen att man kan avgöra vad som är viktigt och prioriterat, att man för ett resonemang om kvalitet, mål och tillgänglighet.

För att möta framtidens välfärdsbehov måste en bred politisk process startas. Alternativet är en okontrollerad utveckling av privat finansiering och ökade klyftor.

Kommunals förre vice ordförande Lars-Åke Almqvist ger perspektiv på frågan om kommunpolitikernas inställning:

”Politikerna är ovana vid att tänka i termer av att det gäller att använda befintliga resurser på mest effektiva sätt. /—/ De ser sig som företrädare för sitt parti, men de ska faktiskt se till att den verksamhet de ansvarar för till låg kostnad levererar det som medborgarna vill ha. Varenda skattekrona ska användas på bästa sätt, men det är inte deras ingång.”

Ytterligare ett skäl till politikens knappa intresse är att det inte finns några kortsiktiga politiska poäng att vinna. Problemen smyger sig på. Det är först på många mandatperioders sikt som situationen riskerar att bli alarmerande. 

Att hantera välfärdens målkonflikter är en sann politisk uppgift. Den ska varken lämnas åt ödet eller åt tjänstemän att avgöra. Detta är vad politiker på kommunal nivå ska ägna sig åt. Det är det huvudmannaledarskap som jag skrev om i en tidigare artikel. Om vi inte gör det (rätt saker) är det tveksamt om övriga åtgärder får avsedd effekt. Därför måste den kommunala sektorns struktur ses över från grunden. Och vi som kommunpolitiker måste ta oss an en annan roll.

Referenser

Fredrik Reinfeldt – en dalande stjärna

Veckans snackis har varit Fredrik Reinfeldts uttalande om arbetslösheten. Det är ett fattigdomsbevis för svensk offentlig debatt att ett, förvisso olyckligt men dock oskyldigt, uttalande väcker sådan uppståndelse. Efterspelet i media markerar ändå ett förändrat politiskt landskap. Fredrik Reinfeldt är en dalande stjärna.

Statsministern ville på en rak fråga från TT nyansera bilden av svensk arbetslöshet. Uttalandet i sig var harmlöst, även om ordvalet kan diskuteras. I sak har ju statsministern rätt.

I en intervju i SVT fick Reinfeldt möjlighet att utveckla resonemanget: ”Bland inrikes födda svenskar mitt i livet, alltså mellan 25 och 54 år, så har vi tre procents arbetslöshet. Bland utrikes födda i samma ålderskategori så är det nästan 15 procents arbetslöshet och bland ungdomar, då vi också mäter de som är heltidsstuderande, blir det nästan 25 procent – vilket visar att vi i delar av samhället har hög arbetslöshet som vi måste ha riktade och bra åtgärder för att komma åt”.

Det sistnämnda är väsentligt. Det är framförallt inom vissa grupper som arbetslösheten är alarmerande. Om detta måste vi föra en öppen debatt (så som vi oftast gör) för att hitta rätt lösningar, vilket bland annat riksdagsledamoten (M) Hanif Bali påpekar i en artikel i Aftonbladet. En dramatisk ledare i Dagens arena däremot kallar uttalandet ”vämjeligt” och ”vansinnigt”.

Begreppet ”etniska svenskar” var naturligtvis illa valt, och det gav statsministern rött ljus i SvD:s faktakoll. Jag förmodar dock att vi fått en liknande debatt även om Reinfeldt sagt det mer korrekta ”inrikes födda” från början.

Visst ska politiken vara inriktad på att stödja dem som står längst från arbetsmarknaden (alltså bland annat utrikes födda och ungdomar med låg utbildning).  I det avseendet är regeringen aktiv, lägger förslag och har ambitioner medan oppositionen blundar för problemen. Jag tvivlar dock på att dessa åtgärder kommer att pressa ned arbetslösheten mer än marginellt.

Ett svårare dilemma för såväl alliansen som oppositionen att hantera politiskt och retoriskt är nämligen att vi i Sverige, och stora delar av Europa, i själva verket accepterar en relativt hög arbetslöshet. Det finns sedan 1990-talskrisen en tyst överenskommelse om detta. Vi föredrar det framför den typ av samhälle som en väsentligt lägre arbetslöshet skulle kräva.

Den socialdemokratiska efterkrigspolitiken för full sysselsättning bidrog också till hög inflation och ständiga devalveringar, och den möjliggjordes av en ständigt växande offentlig sektor. Den typen av politik är inte möjlig i dagens konkurrensutsatta och globaliserade värld.

En ultraflexibel arbetsmarknad å andra sidan, som skulle kunna sänka arbetslösheten kraftigt, skulle bidra till ökade klyftor i samhället och sannolikt driva på urbaniseringen ytterligare. En sådan samhällsmodell är det bara libertarianer, vissa centerpartister och gammel-moderater som önskar (och dessa förefaller tillsammans färre till antalet än kristdemokraterna).

Man kan tvista om det dagsaktuella läget. Det intressanta är dock de ihållande trenderna. Då ligger arbetslösheten på mellan dryga 6% och 8%, den följer i stort EU:s kurva och ligger straxt under EU-snittet.

Nationalekonomen och välfärdsforskaren Andreas Bergh beskriver det i sin bok Den kapitalistiska välfärdsstaten (2007) så här: ”Den krassa ekonomiska analysen av Sveriges sysselsättningsproblem är att en stor del av Sveriges vuxna befolkning inte är lönsam att anställa till rådande lönenivåer /—/ På ekonomspråk heter det att dessa människor är lågproduktiva – men orsaken till låg produktivitet är ofta mycket enkel: inaktuell utbildning, smärre arbetsskador eller hälsoproblem, att svenska inte är ens modersmål eller helt enkelt ungdom och oerfarenhet”. Bergh beskriver vidare att valet består i att tillåta en arbetsmarknad med stor lönespridning och en framväxt av lågproduktiva arbeten, eller en modell med relativt sett högre arbetslöshet och en mer sammanpressad lönestruktur. Bergh konstaterar ”Vi tycks alltså ha att göra med en avvägning mellan två olika typer av ojämlikhet”.

Även om regeringens politik har brister är Socialdemokraternas alternativ påfallande tunt.  I ett tidigare blogginlägg skrev jag att Socialdemokraternas nygamla tal om ”full sysselsättning” knappast kan bli annat än en pamflett. Kjell-Olof Feldt skriver i sin nyss utgivna bok En kritisk betraktelse (2012) att ”ingen numera vet vad det betyder”.

Feldt menar istället att man ska säga som det är: ”Jag föreställer mig att tilltron till socialdemokratins kompetens och, faktiskt, också partiets intellektuella hederlighet skulle öka om man sa som det är: Vi socialdemokrater vill inte med låg A-kassa, som det knappt går att leva på, tvinga ut människor i arbete, särskilt som det då ofta handlar om jobb som varken är attraktiva eller särskilt väl avlönade. Vi inser att med en bra A-kassa som det går att leva på kommer fler att stanna kvar i den, vilket betyder högre arbetslöshet än i det andra alternativet. Men vi anser att det socialt och medmänskligt är värt priset”. Jag tror att Feldt har en poäng i att detta skulle kunna vara taktiskt verkningsfullt. Eller åtminstone intellektuellt hederligt.

Även om svenskarna sannolikt föredrar nuvarande samhällsmodell behöver Sverige en politik för sysselsättning och företagande för att möta global konkurrens.

Andreas Bergh pekar på att morgondagens välstånd vilar på dagens reformer (liksom dagens i hög grad vilar på omställningen av svensk ekonomi i början av 1990-talet). I en intervju i förra numret av Sunt förnuft (nr 2 april 2012) pekar han ut två viktiga områden att fokusera: arbets- och bostadsmarknaderna. ”Jag skulle vilja att man idag tillsatte breda parlamentariska utredningar i bägge dessa frågor”, säger Bergh. Lägg till detta behovet av en blocköverskridande skattereform – som alla utom M och S nu talar om – och vi har förmodligen pekat ut några av de mest centrala reformområdena för svensk ekonomisk politik de närmaste 10-20 åren.

Alliansen och framför allt Nya moderaterna har investerat stort i arbetslinjen. Första mandatperioden inleddes ett intensivt reformarbete, det var uppskattat och förtroendet stärktes för Moderaterna i valet 2010. Den här mandatperioden har regeringen svårare att få igenom sin politik med hänsyn till det parlamentariska läget. Än värre är att kreativiteten och reformlusten tycks ha avstannat. Det läggs inte längre offensiva förslag. Statsministern hamnar i ett svårt underläge och måste försvara sig, som i TT-intervjun.

Mikael Dambergs artikel i SvD idag belyser väl det nya läget: socialdemokrater med förnyat självförtroende anklagar regeringen för passivitet och ”statistisk slalomåkning” – dock utan att själv redovisa någon egen politik.

Veckans storm mot statsministerns oförargliga ordval är ett tecken i tiden och markerar ett skifte. Skadeglädjen på facebook och twitter var påfallande även från alliansanhängare. Opinionssiffrorna dalar för Moderaterna. Reinfeldt ansågs arrogant i SVT:s partiledardebatt för ett par veckor sedan. Det verkar som att den bild alla nu vill bidra till att sätta är att Reinfeldt är slut. Den första mandatperioden var intensiv och reformfokuserad. Den andra är defensiv och uppgiven. Det förvånar mig inte om Reinfeldt går ett liknande öde till mötes som Tony Blair. Han är en dalande stjärna.

Borgs och Kinberg Batras svar på Damberg i SvD