Monthly Archives: april 2012

Folkpartiets valresultat ihåligt som en schweizerost

2002 fick Folkpartiet sitt bästa valresultat på 17 år. Det var ihåligt som en schweizerost. Segerrusiga gjorde vi folkpartister aldrig en adekvat analys. Det är ett bidragande skäl till att Folkpartiets kräftgång fortsatt sedan dess.

Lars Leijonborg tog över som partiledare kort före valet 1998 då Folkpartiet backade till 4,7 procent. Sommaren 2001 ifrågasattes Leijonborgs ledarskap öppet. Det var ett hårt sargat parti som gick in i valrörelsen 2002.

Den 4 augusti, sex veckor före valet, fick Folkpartiet 4,9 procent i Sifos stora undersökning. Det var vid tiden inte sensationellt dåligt, utan ungefär i linje med var partiet legat under mandatperioden. Ännu två veckor före valdagen låg Folkpartiet i mätningar på under tio procent.

För många folkpartister upplevdes därför valresultatet som den stora revanschen. Moderaterna genomgick sin värsta kris någonsin efter det avslöjande valstugereportaget i SVT:s Uppdrag granskning, då även flera socialdemokrater röjde främlingsfientliga åsikter. Moderaterna backade nästan 8 procentenheter till 15 procent, och blev obetydligt större än Folkpartiet som ökade nästan 9 procentenheter till 13 procent.

Stämningen var på topp! Jag minns starkt valvakan då vi hyllade Leijonkungen och den härliga känslan av liberal triumf i luften.

I en debattartikel i DN dagarna före valet lanserade Jan Björklund och Marit Paulsen (som båda var vice partiledare) Lars Leijonborg som statsministerkandidat. I alla landsting och nära nog alla kommuner gick partiet framåt, riksdagsgruppen tredubblades från 17 till 48 mandat. Dagen efter valet inledde Leijonborg samtal för att söka stöd för en mittenregering (FP, C, KD, MP). Förhandlingarna (om samtalen kan beskrivas så) strandade dock ganska snabbt och Göran Persson regerade vidare.

Valanalysgruppen kallade sig Succékommissionen (om än med ”ett stänk av ironi”) och betraktade resultatet som en ”formidabel” framgång. I rapporten slogs fast att målet är att ”bli ett ledande borgerligt parti vid valet 2006”. Gruppens beskrivning är att Folkpartiet gjorde allt rätt. Skolfrågan profilerades hårt och ”spelade en mycket stor roll för vårt valresultat”. Det än idag omtvistade förslaget om språktest för medborgarskap placerade Folkpartiet i debattens epicentrum. Birgitta Ohlssons insatser som LUF-ordförande lyftes fram, hon ”förekom flitigt i media” vilket ansågs ha bidragit till en ökning av ”antalet unga som röstade på Folkpartiet detta val”. Medierna fann i Folkpartiet ”något de ständigt tycks söka – en vinnare”.  Leijonborg ansågs av kommissionen ”som den naturlige statsministerkandidaten till nästa val” medan ”konkurrenterna var bleka”.

För framtiden menade kommissionen: ”Folkpartiet växte i första hand på Moderaternas och Kristdemokraternas bekostnad. Enligt vår mening stärkte detta chanserna inför regimskifte vid valet 2006. Det blev en starkare mitt, ett mer humanistiskt och liberalt tankefält inom borgerligheten”. För att få ett tillräckligt regeringsunderlag 2006 säger man: ”Låt oss redan nu mentalt och psykologiskt närma oss Miljöpartiet”, och vidare ”Borgerligheten måste värva röster från socialdemokratin. Uppgiften att göra det ligger på Folkpartiet och vägen dit är en ledande oppositionsroll”.

Det är inte svårt att förstå glädjen som genomsyrade partiet: ”Det velande, från tuva till tuva-hoppande partiet fanns inte mer, i stället en tydlig ideologisk profil med skolfrågorna i fokus”.

Men segerruset förblindade.

Enligt SVT:s Vallokalsundersökning (Valu) bestämde sig hälften av Folkpartiets väljare sista veckan. Det var den högsta andelen av alla partier. Detta framgår av kommissionens rapport. Ändå tycks de betrakta dessa väljare som helgjutna folkpartister.  Uppdrag gransknings valstugereportage avhandlas på några rader i den 30-sidiga rapporten. Det är uppenbart att kommissionen kraftigt vill tona ned dess betydelse.

Visst hade Folkpartiet en stark medvind i valrörelsen. Det är sannolikt att vi fått ett hyfsat valresultat även om Moderaterna inte klappat ihop efter det mördande reportaget. Grunden till vår skolpolitik, som nu dominerat i femton år, var lagd. Inte minst Birgitta Ohlsson och Jan Björklund stärkte sina positioner som stridbara liberaler. Men när hälften av väljarna uppger att de bestämde sig sista veckan, efter exceptionella avslöjanden om motparterna, måste man förstå att resultatet knappast var solitt.

Jag befarar att denna tillrättalagda analys har blivit till ett självbedrägeri för Folkpartiet.

Naturligtvis gick det inte att förutse den totala omstöpning av sitt parti, och därmed det politiska landskapet som helhet, som Moderaterna efter sitt valfiasko iscensatte. Men det är ingen naturlag som avgjort att Moderaterna blivit det totalt dominerande inom alliansen. Vi var trots allt jämnstora i 2002 års val.

Avsaknaden av en mer verklighetstrogen analys i Folkpartiet tror jag har försvårat våra möjligheter att staka ut en mer självständig riktning för framtiden. Med viss motvillighet accepterade Folkpartiets ledning allianssamarbetet. 2006 års dataintrångsskandal gav en besk bismak åt alliansens framgång. Tio år senare har vi ytterligare två förlustval bakom oss. Och Folkpartiet är ingalunda det ledande borgerliga partiet i Sverige.

Historien visar att det är möjligt för partier att på relativt kort sikt återfå breda gruppers förtroende. Min övertygelse är att Folkpartiet mycket väl kan bli en ledande kraft i svensk politik.  Det kräver dock en rejäl självrannsakan. Första steget är att göra en relevant analys för att förstå hur vi har kommit till dagens situation.

Socialdemokratin i kris sedan 1970-talet

Med stor säkerhet kommer vi få fler socialdemokratiskt ledda regeringar i Sverige. Redan i valet 2014 förefaller de ha goda chanser att göra ett hyfsat resultat. Den senaste veckan har många socialdemokrater gottat sig åt den starka debut som Magdalena Andersson anses ha gjort i veckans debatt mot finansministern. I vilken riktning vill då Socialdemokraterna föra Sverige? Min bedömning är att Socialdemokraternas idéutveckling legat i dvala sedan 1970-talet och att det är en central förklaring till att de famlat i blindo sedan de förlorade regeringsmakten 2006.

Ingen bestrider Socialdemokraternas betydelse för Sverige under 1900-talet. Partiets långa maktinnehav berodde på dess enastående förmåga att trots regerande ständigt förnya sig och vara i opposition mot samhällets orättvisor och bristande jämlikhet.

Efter valfiaskot 2010 – då Socialdemokraterna förvisso behöll sin position som riksdagens största parti – tillsattes en ”kriskommission” under kriskommissionär Ardalan Shekarabis ledning. Rapporten från februari 2011 heter Omstart för socialdemokratin. Förutom Shekarabi ingick ett femtiotal personer i kommissionens fyra undergrupper, varav flera är unga, välutbildade, tänkande personer som lär få stort inflytande på Socialdemokraternas utveckling de närmaste decennierna. Det är därför ett intressant dokument som ger en viss vägledning om hur ledande socialdemokrater förhåller sig både till framtida politiska utmaningar och till sin egen historia.

Kriskommissionens ansats är ambitiös. Den vill gå till botten med problemen och söker sig tillbaka till maktövertagandet 1994. Det är dock en för begränsad historisk tillbakablick.

Idépolitiskt nådde socialdemokratin i Sverige sin kulmen med förslaget om löntagarfonder som lanserades av LO på 1970-talet och debatterades hett in på 1980-talet. Idén var att 20 procent av företagens ”övervinster” (som inom fackföreningsrörelsen ansågs uppstå i framgångsrika företag som en följd av den solidariska lönebildningen) skulle investeras i fonder. Dessa skulle kontrolleras av löntagarna, och på sikt överta minst hälften av ägandet i bolagen. Det var kort och gott ett sätt att på reformistisk väg socialisera svenskt näringsliv.

Socialdemokraterna var djupt splittrade i frågan, men Olof Palme förmådde av taktiska skäl aldrig att sätta stopp för förslaget. Det omarbetades av Kjell-Olof Feldt och infördes i starkt reformerad utformning efter det socialdemokratiska maktövertagandet 1982. Även denna halvmesyr var dock vansinne, och avskaffades under regeringen Bildt 1991. Symptomatiskt nog har ingen fört förslaget på tal igen.

Idén om löntagarfonderna sågs emellertid av många som en naturlig fortsättning på det socialdemokratiska samhällsbygget. Socialdemokraterna lanserade under 1900-talet ständigt nya storslagna reformer för ökad jämlikhet och välstånd, företrädesvis genom en utbyggnad av den generella välfärden. Löntagarfonderna var det sista offensiva förslaget. Sedan dess har allt handlat om att försvara det som byggts upp.

När kriskommissionen nu vill göra en djupare analys av socialdemokratins utveckling menar jag därför att det är att göra det för lätt för sig att bara blicka tillbaka till 1994. Det är förvisso sant att 1990-talets budgetsanering på det hela taget var lyckad och att arbetslösheten pressades ned, att förtroendet för Socialdemokraternas ekonomiska politik under Göran Persson var högt. Men vari har den socialdemokratiska idéutvecklingen bestått? Hur vill de forma framtiden? Är socialdemokrati vägen till det socialistiska samhället?

Kriskommissionens rapport ger föga vägledning.

Ett övergripande löfte om ”full sysselsättning” vill kriskommissionen ställa ut: ”En socialdemokrati som inte kan garantera full sysselsättning är en mycket svag socialdemokrati”. Kommissionen gör berättigade påpekanden att en hög skattenivå i sig inte behöver skada tillväxten, ”det avgörande är hur skattesystemet är uppbyggt och vad skatterna används till”. Rapporten pekar på att osäkra anställningsformer ökar, att förändringar i arbetslivet ianspråktar människors tid för arbete i högre grad. Jämlikhet är ett återkommande värdeord som får stort utrymme. Kommissionen problematiserar kring tillväxt och kan inte riktigt avgöra om tillväxt är att betrakta som en förutsättning för jämlikhet, eller om jämlikhet är viktigare än tillväxt.

I delrapporten för Omvärlds- och idéanalys (vars upphovsmän enligt min bild ligger längst till vänster) ges delvis följande bakgrund till valförlusten 2006: ”Och känslan av att ´välfärdsstaten var färdig´ gjorde att socialdemokratin misslyckades med att formulera visioner om vad nästa steg i samhällsprojektet var, i kontrast mot nyliberalismens marknadsstyre”. ”Nyliberalismen” anses allmänt ha präglat Sverige sedan 1980-talet och bidragit till att marknaden expanderat på politikens bekostnad. I en lika surmulen som öppenhjärtlig slutsats konstateras: ”Även om åtgärderna varit viktiga, ibland kanske till och med nödvändiga för att bevara väsentliga delar av välfärdssamhället, har socialdemokratin idag svårt att artikulera en verkningsfull kritik mot marknadiseringen och urholkningen av demokratin – vi har ju varit med om att genomföra dem. Socialdemokratin står mållös inför det samhälle man varit med om att skapa”.

Det må vara sant att Socialdemokraterna backat in i framtiden de senaste decennierna, och i hög grad tvingats genomföra den reformpolitik som i Sverige tydligast artikulerats av Moderaterna. Problemet för socialdemokratin är ändå att människor i allmänhet inte håller med om att världen och Sverige blivit så oändligt mycket sämre sedan 1980-talet.  Sanningen är ju att det mesta för de flesta har blivit till det bättre. Och detta utan att idén om den generella välfärden i grunden är hotad.

”Full sysselsättning” kan enligt min bedömning aldrig bli något annat än en pamflett från Socialdemokraterna, även om det säkert kan vara verkningsfullt med hänsyn till alliansregeringens svårigheter att övertyga om att den egna politiken leder till lägre arbetslöshet. Någon verkningsfull politik för att uppnå det målet kommer Socialdemokraterna dock inte att lansera. Nog skulle de kunna gå till val på ett ”återställarprogram”, men det har de aviserat att de inte kommer att göra (vilket är klokt, eftersom alliansregeringens politik är populär i breda väljargrupper).

Kommissionen skriver: ”Vår viktigaste tillgång som parti är att människor i allmänhet resonerar som vi i välfärdsfrågorna. De vill ha skatt efter bärkraft och välfärd efter behov. De är beredda att betala höga skatter om de får offentliga tjänster med hög kvalitet och ett gott försäkringsskydd.” Här är möjligen kriskommissionen något på spåren. Det finns utmaningar för att säkra den generella välfärden, sjuk- och a-kassa har urholkats och ger inget fullgott skydd för stora grupper av löntagare som knappast betraktar sig som höginkomsttagare (som bland annat Kommunal nyligen påtalat i en uppmärksammad rapport). Men idépolitiskt är Socialdemokraternas ställning knappast unik. Jag tvivlar på att ens Gunnar Hökmark idag motsätter sig idén om den generella välfärden.

Frågan återstår alltså: vad skiljer i praktiken den socialdemokratiska framtidsvisionen från en allmän, pragmatisk, tillväxtorienterad politik som lika gärna kan betecknas som borgerlig?

Socialdemokraterna med Stefan Löfven kan vara tillbaka vid makten 2014. De kommer framför allt att utmana regeringen i jobbfrågan. Det kan bära långt. Men för att förstå hur det socialdemokratiska Sverige skiljer sig från alliansens får man förmodligen gå till dess tilltänkta samarbetspartners. Hur känns det för socialdemokrater i allmänhet att det i praktiken är Miljö- och Vänsterpartiet som kommer att bestämma den socialdemokratiska framtidsvisionen?

Kjell-Olof Feldt om S i DI Weekend

Peter Wolodarski om ”två förlorade decennier” i DN

Gamla Moderaterna är nya Moderaternas framgång

Den politik som moderater formulerade i skiftet mellan 1970- och 80-tal har i allt väsentligt genomförts. Bilden av nya Moderaternas framgångar överskuggar därför det faktum att Moderaterna varit den dominerande kraften i svensk politik sedan 30 år tillbaka. Anders Pihlblads nya bok Berättelsen om de ny moderaterna ger en bra bild av Moderaternas utveckling sedan Reinfeldts tillträde, men det är ett för kort historiskt perspektiv för att förklara dagens politiska landskap.

För att söka svar på bakgrunden till Moderaternas framgång läste jag Gunnar Hökmarks bok En ny giv – om ett uppbrott för att klara 80-talet från 1981. Den kom ut när jag själv bara var några månader gammal. Hökmark var då 28 år, småbarnspappa, nyexaminerad civilekonom och ordförande i MUF. Han har sedan dess spelat en betydande roll inom (gamla) Moderaterna, bland annat som partisekreterare under hela 1990-talet. Han tillhörde den bunker runt Carl Bildt som marginaliserades efter valfiaskot 2002. Boken En ny giv ger en bra bild av Moderaternas tankegods sedan 1980-talets början, även om man såklart inte ska överskatta vare sig en enskild persons eller skrifts betydelse för utvecklingen.

För de flesta är Hökmark urtypen av den sortens gamla moderater som Schlingmanns framgångsrika PR-strategi avsåg att städa bort (i Hökmarks fall genom att förpassa honom till Bryssel). Om än inte klädd i pärlhalsband är Hökmark rustad med alla de attribut – dräpande retorik; skorrande dialekt; välskräddad med sidenslips – som förstärkte bilden av Moderaterna som de besuttnas parti.

Under 1970-talet var Moderaterna marginellt större än Folkpartiet. Centern var det dominerande borgerliga partiet med 25 procents väljarstöd. Moderaterna ansågs ligga långt ut på högerkanten och väckte starka aversioner. Någon samlad borgerlighet existerade inte. Samma år som boken kom ut sprack den borgerliga regeringen. Det var de moderata statsråden som avgick i protest mot den skatteuppgörelse som Folkpartiet och Centern ingått med Socialdemokraterna, under det som kom att benämnas Den underbara natten.

Trots detta blev Hökmarks avhandling En ny giv en förutsägelse för hur svensk politik de facto kom att utvecklas de följande årtiondena. Han tecknade i skarpa ordalag de nödvändiga stegen för att klara 1980-talet. Och i praktiken har så gott som alla hans förslag genomförts. De flesta under socialdemokratisk ledning.

Den bild av Sverige som Hökmark ger är mörk. Vi överkonsumerar, utlandsupplåningen ökar, budgetunderskottet är gigantiskt, inflationen hög och arbetslösheten stigande. Välfärden är därmed hotad.  ”Om vi inte agerar, agerar snabbt och agerar rätt, riskerar vi en samhällsekonomisk kollaps. /—/ Om vi inte gör det under 80-talet, måste de [förändringarna] ändå komma under 90-talet. Då har vi bara uppskjutit 80-talets problem, inte klarat dem”. Hökmark argumenterar för att politiken måste träda tillbaka till förmån för enskilda människors initiativ och drivkrafter, marknadsekonomin måste ”återupprättas”.

I stort sett samtliga av Hökmarks förslag till en ny giv för Sverige har införts. Radio- och tevemonopolet upphörde. Förslaget om löntagarfonder förkastades efter ett antal turer. En skattereform tvingades fram i slutet av 1980-talet. Valfrihetsreformer och konkurrens inom offentlig sektor har införts. Väsentliga monopol har upphört och marknader avreglerats. Sverige är anslutet till EU.

Jag kan bara finna ett område som – ännu – inte har reformerats enligt Hökmarks giv: vi har fortfarande en reglerad bostadsmarknad (och som bekant fortfarande en omfattande bostadsbrist i storstäderna). Det andra område som låtit vänta på sig är biståndspolitiken, som dock Gunilla Carlsson idag är i färd med att reformera enligt Hökmarks giv.

Visst finns det många perspektiv och frågor som Hökmark inte tar upp. Diskussionen om jämställdhet är till exempel i stort sett helt frånvarande. Miljöpolitiken avhandlas på en halv sida. De internationella utblickarna är begränsade till avståndstagande mot kommunism, och lovord om Amerika. Han formulerar sig på ungdomspolitikers vis tvärsäkert och kategoriskt. Han avfärdar på ett arrogant sätt inte bara socialdemokrater och Olof Palme utan även Centern och Folkpartiet.

Många av de förändringar som Sverige genomgått sedan 1970-talet har drivits av externa faktorer såsom en mer globaliserad ekonomi, anpassningar till EU och teknologisk utveckling. Faktum kvarstår. I många av de avgörande politiska vägval som haft störst betydelse för Sveriges utveckling sedan dess har Moderaterna och Gunnar Hökmark fått rätt.

Moderaterna har konsekvent och långsiktigt hävdat principer för landets ekonomiska politik som när de först formulerades avfärdades, men som med tiden blivit allmängods. Moderaternas förtroendesiffror har under hela perioden successivt förstärkts – medan inte minst Folkpartiets gått i motsatt riktning. 2002 års val är det exceptionella undantaget som avviker från den långsiktiga trenden. Både (nya) moderater och folkpartister har därför en tendens att överdriva innebörden av valresultatet 2002. För nya Moderaterna är det en medveten historieskrivning som stödjer framgångssagan. För Folkpartiet är det ett självbedrägeri.

Enligt min mening är det faktum att Moderaterna ända sedan skiftet mellan 1970-tal och 1980-tal hållit en konsekvent linje i avgörande politiska frågor en underskattad anledning till Moderaternas framgångar idag. Den makeover som Moderaterna genomgått sedan Reinfeldts tillträde ska såklart inte förringas. Den är vad som gjort partiet regeringsfähigt, bildat stommen i alliansen och förmått locka väljare direkt från Socialdemokraterna till Moderaterna. Men Moderaternas förtroendesiffror har stadigt förstärkts under en mycket lång följd av år.  Nya Moderaterna är därmed att betrakta som en naturlig förlängning av de gamla.

SvD:s Daniel Persson om Pihlblads bok.