Folkpartiets valresultat ihåligt som en schweizerost

2002 fick Folkpartiet sitt bästa valresultat på 17 år. Det var ihåligt som en schweizerost. Segerrusiga gjorde vi folkpartister aldrig en adekvat analys. Det är ett bidragande skäl till att Folkpartiets kräftgång fortsatt sedan dess.

Lars Leijonborg tog över som partiledare kort före valet 1998 då Folkpartiet backade till 4,7 procent. Sommaren 2001 ifrågasattes Leijonborgs ledarskap öppet. Det var ett hårt sargat parti som gick in i valrörelsen 2002.

Den 4 augusti, sex veckor före valet, fick Folkpartiet 4,9 procent i Sifos stora undersökning. Det var vid tiden inte sensationellt dåligt, utan ungefär i linje med var partiet legat under mandatperioden. Ännu två veckor före valdagen låg Folkpartiet i mätningar på under tio procent.

För många folkpartister upplevdes därför valresultatet som den stora revanschen. Moderaterna genomgick sin värsta kris någonsin efter det avslöjande valstugereportaget i SVT:s Uppdrag granskning, då även flera socialdemokrater röjde främlingsfientliga åsikter. Moderaterna backade nästan 8 procentenheter till 15 procent, och blev obetydligt större än Folkpartiet som ökade nästan 9 procentenheter till 13 procent.

Stämningen var på topp! Jag minns starkt valvakan då vi hyllade Leijonkungen och den härliga känslan av liberal triumf i luften.

I en debattartikel i DN dagarna före valet lanserade Jan Björklund och Marit Paulsen (som båda var vice partiledare) Lars Leijonborg som statsministerkandidat. I alla landsting och nära nog alla kommuner gick partiet framåt, riksdagsgruppen tredubblades från 17 till 48 mandat. Dagen efter valet inledde Leijonborg samtal för att söka stöd för en mittenregering (FP, C, KD, MP). Förhandlingarna (om samtalen kan beskrivas så) strandade dock ganska snabbt och Göran Persson regerade vidare.

Valanalysgruppen kallade sig Succékommissionen (om än med ”ett stänk av ironi”) och betraktade resultatet som en ”formidabel” framgång. I rapporten slogs fast att målet är att ”bli ett ledande borgerligt parti vid valet 2006”. Gruppens beskrivning är att Folkpartiet gjorde allt rätt. Skolfrågan profilerades hårt och ”spelade en mycket stor roll för vårt valresultat”. Det än idag omtvistade förslaget om språktest för medborgarskap placerade Folkpartiet i debattens epicentrum. Birgitta Ohlssons insatser som LUF-ordförande lyftes fram, hon ”förekom flitigt i media” vilket ansågs ha bidragit till en ökning av ”antalet unga som röstade på Folkpartiet detta val”. Medierna fann i Folkpartiet ”något de ständigt tycks söka – en vinnare”.  Leijonborg ansågs av kommissionen ”som den naturlige statsministerkandidaten till nästa val” medan ”konkurrenterna var bleka”.

För framtiden menade kommissionen: ”Folkpartiet växte i första hand på Moderaternas och Kristdemokraternas bekostnad. Enligt vår mening stärkte detta chanserna inför regimskifte vid valet 2006. Det blev en starkare mitt, ett mer humanistiskt och liberalt tankefält inom borgerligheten”. För att få ett tillräckligt regeringsunderlag 2006 säger man: ”Låt oss redan nu mentalt och psykologiskt närma oss Miljöpartiet”, och vidare ”Borgerligheten måste värva röster från socialdemokratin. Uppgiften att göra det ligger på Folkpartiet och vägen dit är en ledande oppositionsroll”.

Det är inte svårt att förstå glädjen som genomsyrade partiet: ”Det velande, från tuva till tuva-hoppande partiet fanns inte mer, i stället en tydlig ideologisk profil med skolfrågorna i fokus”.

Men segerruset förblindade.

Enligt SVT:s Vallokalsundersökning (Valu) bestämde sig hälften av Folkpartiets väljare sista veckan. Det var den högsta andelen av alla partier. Detta framgår av kommissionens rapport. Ändå tycks de betrakta dessa väljare som helgjutna folkpartister.  Uppdrag gransknings valstugereportage avhandlas på några rader i den 30-sidiga rapporten. Det är uppenbart att kommissionen kraftigt vill tona ned dess betydelse.

Visst hade Folkpartiet en stark medvind i valrörelsen. Det är sannolikt att vi fått ett hyfsat valresultat även om Moderaterna inte klappat ihop efter det mördande reportaget. Grunden till vår skolpolitik, som nu dominerat i femton år, var lagd. Inte minst Birgitta Ohlsson och Jan Björklund stärkte sina positioner som stridbara liberaler. Men när hälften av väljarna uppger att de bestämde sig sista veckan, efter exceptionella avslöjanden om motparterna, måste man förstå att resultatet knappast var solitt.

Jag befarar att denna tillrättalagda analys har blivit till ett självbedrägeri för Folkpartiet.

Naturligtvis gick det inte att förutse den totala omstöpning av sitt parti, och därmed det politiska landskapet som helhet, som Moderaterna efter sitt valfiasko iscensatte. Men det är ingen naturlag som avgjort att Moderaterna blivit det totalt dominerande inom alliansen. Vi var trots allt jämnstora i 2002 års val.

Avsaknaden av en mer verklighetstrogen analys i Folkpartiet tror jag har försvårat våra möjligheter att staka ut en mer självständig riktning för framtiden. Med viss motvillighet accepterade Folkpartiets ledning allianssamarbetet. 2006 års dataintrångsskandal gav en besk bismak åt alliansens framgång. Tio år senare har vi ytterligare två förlustval bakom oss. Och Folkpartiet är ingalunda det ledande borgerliga partiet i Sverige.

Historien visar att det är möjligt för partier att på relativt kort sikt återfå breda gruppers förtroende. Min övertygelse är att Folkpartiet mycket väl kan bli en ledande kraft i svensk politik.  Det kräver dock en rejäl självrannsakan. Första steget är att göra en relevant analys för att förstå hur vi har kommit till dagens situation.

Annonser

9 responses to “Folkpartiets valresultat ihåligt som en schweizerost

  1. Hej Richard!

    Kul att du börjat blogga, och väl skrivet! Jag tror att du har helt rätt, Folkpartiet har på tok för liten sjukdomsinsikt och verklighetsförankring. Det blev tydligt också i den senaste valutvärdering där man lyfte fram att Folkparitet inte längre var något utpräglat storstadsparti som något mycket positivt, trots att det helt och hållet berodde på att FP tappat i städerna, inte på att vi vunnit väljare på landsbygden.

    Jag tror att grunden till FP:s problem är i huvudsak tre saker; lite för gott självförtroende, ofullständig omvärldsanalys, och för liten hänsyn till detaljer om de är till partiets fördel.

    Folkpartister har ofta bilden av sig själva som lite bättre, lite smartare, och lite snällare än alla andra. Det är något som syns också utåt, och som sannolikt sticker i ögonen på andra partier. Det medför också att Folkpartiet ofta inte tar debatten hela vägen. När det blir för jobbigt att komma på sakargument i debatten så är det dessvärre inte sällan som en Folkpartist häver ur sig något i stil med: ”Så ser det kanske ut i dina ögon just nu, men du kommer att förstå när du blir äldre” eller ”Alla synpunkter ska förstås tas i beaktande, men jag tror inte att du är riktigt tillräckligt insatt i det här fört att diskutera frågan med mig.” Lite mer ödmjukhet, internt såväl som externt, skulle inte skada Folkpartiet.

    Precis som du skriver så kollar FP ofta bara på sin egen insats och missar sin omgivning; i valet 2002 tappade moderaterna en tredjedel av sina väljare, oavsett hur dåligt FP:s valrörelse gått var det naturligt att några av dem skulle gå till FP, men FP tolkar det som fenomenalt kampanjande.

    För liten hänsyn till detaljer tror jag dock kan vara det allvarligaste misstaget FP gör. Ett exempel är valet 2006. En detalj i valrörelsen var dataintrångsskandalen, en annan var att FP-väljare i viss mån (troligtvis mycket liten) stödröstade på KD istället. Men i eftervalsanalysen tillskrevs dessa två negativa detaljer praktiskt taget hela väljartappet. Partiets insats för övrigt hade vart oklanderlig. När det rör sig om positiva detaljer däremot ser FP mycket sämre. Ett exempel är EU-valet senast. En bidragande orsak till att det gick så bra för FP tror jag var Marit Paulsen (något som jag menar bekräftas av att över 60% av FP:s väljare kryssade henne). Den insikten präglade dock inte FP efteråt, en vanlig uppfattning var att ”visst bidrog Marit, men hon var ingen avgörande skillnad. FP har bäst idéer, och det lyckades vi kommunicera väldigt väl det här valet!” Samma gäller språktestet 2002, jag är övertygad om att det var en bidragande orsak till att många moderata väljare valde FP istället för C, KD, eller S när de flydde M. Men även då var det FP:s idéer i stort som lockat väljare.

    Jag hoppas att fler folkpartister ”kommer till insikt”!

  2. Det var en bra beskrivning av den segerrusiga stämningen efter valet 2002. som ledde till att det gick åt skogen 2006. Framgången 2002 berodde på flera tillfälligheter, som inte gav stabila fp-väljare, bara tillfälliga gäster. Det man glömt är att nedtoningen av den socialliberala prägel som fp haft under decennier påbörjats redan före 2002. Delvis möjligen pga hur nyliberalismen tagit kommandot inom moderaterna, och oavsett hur liberaler sett ut ville fp ha dessa inom sig. Jan Bj hade utmanat Leijonborg, vilket tycks ha skrämt Leijonborg till en anpassning till Björklunds linje. Efter valet 2002 accentuerades detta alltmer och så tog Jan Bj till slut över också. Och Johan Pehrsons oliberala linje i integritets- och rättsfrågor bidrog till att förstärka intrycket av att fp var ett före detta liberalt parti, och som de facto ett högerparti med fläckvis konservativa drag. Och så dataintrångsskandalen. Det tillsammans stötte 2006 bort både de tillfälliga väljarna från 2002 och de socialliberala väljarna.
    Att inte fp fått några lysande siffror vare sig i valet 2010 eller i opinionsundersökningar torde bero på att förutom de nyliberala o konservativa inslagen så har socialliberalismen kommit än mera i kläm och så kom även 2008 FRA-lagsskandalen. Skandal att ett ”liberalt” parti så radikalt sviker sin ideologi, det blev droppen som fick bägaren att rinna över för ännu fler liberaler, med el utan socialt förtecken. Att kantringen fortsatt avspeglas också i att de fp-riksdagsledamöter som gick emot FRA-lagen 2008 antingen inte återfinns i riksdagen efter 2010 års val eller förpassats till poster där de inte har ngt forum för sin kritik av fp i det avseendet.

    En självkritisk analys kunde faktiskt komma fram till det var avsaknaden av en klar socialliberal linje som var orsakerna till väljarflykten.

  3. För den som eventuellt är intresserad så kan jag nämna att jag väldigt ofta på min blogg behandlar temat folkpartiet och dess (eventuella) liberalism. Både rent allmänt och i olika sakfrågor. Samt att den fd riksdagsmannen (fp) Hans Lindblad förekommer på bloggen då och då.
    http://lars-ericksblogg.blogspot.se/

  4. Jag tror det ligger mycket i Richards analys. Särskilt alarmerande är det att Folkpartiet har så förhållandevis få trogna väljare. Många valde FP sista veckan, få hade redan valt. Här klingar mina varningsklockor som mest ostämda. Tidigare brukar man säga att FP är bästa andrahandsalternativ men jag undrar om så är fallet längre.
    Sen är det otvivelaktligen så att ett antal mindre överlagda ställningstagande i integritets- och rättsfrågorna, ett antal ”omoderna” uttalanden i skolfrågan har skjutsat ut FP på en konservativ, eller rent av omodern, kant. Många tycker att FP är den nya högern nu när Moderaterna vill bli det nya arbetarpartiet. Detta sammantaget med att man släppt den övergripande samhällsanalysen, och därmed en idé om hur vi ska forma vår framtid, till förmån för ett nischtänkande gör att Folkpartiet är illa ute. Inte så mycket ute bland folket som i de egna leden som blir alltmer förvirrade.

    Jag har själv skrivit av mig viss vånda i frågan här:
    http://hansaberg.wordpress.com/2010/11/22/ett-modernare-folkparti/
    och här:
    http://hansaberg.wordpress.com/2010/09/21/valgrubbel/

  5. Trodde ett tag att Bert Stålhammar var den siste kvarlevande folkpartisten med hjärna och hjärta intakt. Trevligt att han inte är en helt isolerad utdöende relik. Som utanförstående kan jag bara hoppas att det liberala partiets interna idédebatt utmynnar i något som påminner om liberalism.

  6. Pingback: Riskmedvetna liberaler bör främja frihet och satsa socialt | Rasmus (liberal)

  7. Pingback: Björklund, skolan och Folkpartiet | Richard Bengtsson

  8. Det är inte ideologi som saknas i valrörelsen, det är närkontakt med verkligheten. Allt kan inte placeras in på en höger-vänster-skala med liberalismen i mitten. När de andra partiernas politiska retorik blir vag och innehållslös kan vi stå för en trovärdig politik. Vi fick en stark ställning i skolpolitiken när vi ifrågasatte socialdemokraternas sociala ingeniörskonst i skolan, men vi får inte stanna där. S-politiken måste ifrågasättas på fler områden, det är särskilt viktigt nu när moderaterna har slutat göra det.

    • Nja, nog saknas en hel del ideologi i valrörelsen. Speciellt då just dess närkontakt med verkligheten. De ideologiska fraser som förs fram är mycket allmänna och mera av pliktskyldiga hyllningar till den ideologi som partierna en gång grundades på.
      Alltså, det saknas både ideologi och verklighetskontakt.
      Vad gäller folkpartiet borde, med tanke på den ideologi som det säger sig företräda, inte bara s-politiken ifrågasättas utan minst lika mycket den underliga mix av socialkonservatism och ”nyliberalism” som moderaterna, och i någon mån c och kd, står för.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s