Kommunerna bryr sig inte om skolan – därför lyfter den inte

Landets kommuner är den mest betydelsefulla aktören för att lyfta kvaliteten i Sveriges skolor. Problemet är att de inte intresserar sig för uppgiften. Och deras förutsättningar att göra det är små. Därför kommer resultaten i svenska skolor fortsätta att sjunka under överskådlig tid – oavsett vad regeringen gör. Vi behöver därför från grunden se över kommunernas struktur. Det är tveksamt om ett förstatligande är lösningen.

Det finns all anledning att problematisera de mätmetoder av kunskaper och resultat i skolan som finns att tillgå. Inget enskilt mått förmår sannolikt att fånga hela det spektrum av kunskap, färdigheter och bildning som skolan ska bibringa sina elever. De internationella mätinstituten PISA och TIMMS fångar knappast helheten, men den relativa försämringen av svenska elevers resultat i dessa pekar på en allvarlig trend: svenska elever presterar allt sämre.  Skolornas egen värdering av resultaten ska inte heller negligeras: våren 2011 saknade 22,7 procent av de elever som slutade årskurs 9 i grundskolan fullständiga betyg. 31 procent av eleverna saknade slutbetyg från gymnasieskolan efter tre års studier.

Tvärtemot det intryck man får när man lyssnar till den politiska debatten om skolan, är enigheten bred om såväl skolans problem som flera av de viktigaste lösningarna. Vi vet dessutom ganska väl vad som krävs för att den svenska skolan ska lyfta. På riksplanet genomförs flera centrala reformer som kan ge utdelning i form av högre kvalitet på några års sikt.

Det är emellertid kommunerna, i egenskap av huvudmän för skolan, som bär det tunga ansvaret för att de facto höja kvaliteten. De avgör om regeringens politik får effekt. Och det får den inte idag.

Kommunernas oförmåga att styra skolan är det huvudsakliga skälet till att rektorers och lärares status och arbetssituation blir allt sämre. Omsättningen på rektorer är skyhög. Behöriga lärare söker sig till andra yrken. Lärarna är den yrkeskategori i kommunerna som haft sämst löneutveckling de senaste femton åren. I min intervju med Gunnar Wetterberg lyfte han just den usla löneutvecklingen som indikator på kommunernas dåliga styrning, han menade att kommunpolitiker ”fegar för att inte få folkopinionen emot sig”.

Skolinspektionen ger i sin årsrapport för 2011 den huvudsakliga förklaringen till skolornas låga kvalitet: ”Kommunerna bedriver inte ett systematiskt kvalitetsarbete som skapar förutsättningar för att öka elevernas måluppfyllelse. I stort sett i samtliga kommuner som var föremål för regelbunden tillsyn bedömde Skolinspektionen att det fanns brister i huvudmannens arbete med att följa upp och utvärdera verksamheternas resultat samt vidta åtgärder för att öka måluppfyllelsen.”

Skolverket kom i höstas med en liten skrift med en fördjupad kvalitativ studie ”Kommunalt huvudmannaskap i praktiken”. Den ger en dyster bild av läget, men dessbättre ringar den in strukturproblemen väl:

  • Det finns en diskrepans mellan de nationella målen för skolan och kommunens egna prioriteringar. Kommunens skolplan ska enligt lag ange hur de nationella målen ska nås, istället innehåller de ofta en ”kommunal vision för skolan. Denna utgörs av en summering av de nationella målen följt av egna kommunala mål”.
  • Det finns lågt ställda förväntningar på resultat: ”De nationella måldokumentens kravnivåer beskrivs mer ha en visionär funktion, något som förhoppningsvis kan uppnås på lång sikt”. Kommunerna söker bortförklara sina undermåliga resultat (alltså när de inte når upp till de nationella kraven), exempelvis genom att hänvisa till låg studietradition på orten.
  • Kommunledningen tar inte sitt huvudmannaansvar, de tenderar att ”uppmärksamma skolan som problemområde, men inte som något som föranleder kommunstyrelsens agerande”. Den högsta ledningen skjuter konsekvent ifrån sig ansvaret: till staten, till nämnden, till rektorer och lärare.

Skolverkets och Skolinspektionens båda rapporter kan sammanfattas så här: kommunerna sköter inte sitt huvudmannaskap, det gör att rektorer och lärare inte kan utföra sina jobb och resultatet blir att alltför många elever inte tillgodogör sig utbildningen. Nationella mål, riktlinjer och uppföljningar kan bara till en viss gräns lyfta skolan. Det är kommunerna som ansvarar för att rektorer och lärare har rätt förutsättningar att göra sina jobb.

Det finns exempel på enskilda kommuner som har vänt dåliga resultat. Haninge kommun brukar lyftas fram. Jag tvivlar dock på att kommunalråd och kommundirektörer i särskilt stor utsträckning kommer att börja se som sin uppgift att styra skolan. Det har de nämligen inte gjort sedan de fick det ansvaret för drygt 20 år sedan.

Folkpartiet vill förstatliga skolan för att få bukt med problemen. Även om kommunaliseringen troligen var ett misstag för 20 år sedan ställer jag mig tveksam till att just ett återförstatligande är den självklara lösningen. Jag tror istället man ska se över kommunstrukturen som helhet.

Om vi vill att riksdagens politik för skolan ska få genomslag i praktiken, måste kommunerna styras och ledas på ett annat sätt (vilket jag beskrivit i ett antal artiklar). Alla andra initiativ på riksplanet kommer att falla platt om man inte löser de strukturella hinder för kvalitetsutveckling som finns lokalt.

Referenser

Annonser

2 responses to “Kommunerna bryr sig inte om skolan – därför lyfter den inte

  1. Pingback: Lovvärt projekt för skolan i Stockholms stad | Richard Bengtsson

  2. Pingback: Björklund, skolan och Folkpartiet | Richard Bengtsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s