Att höja effektiviteten i kommunsektorn är centralt för svensk tillväxt. Det framtida finansieringsgapet är enormt. Samstämmiga bedömningar säger att det är fullt möjligt att spara betydande belopp utan att göra försämringar i välfärden. Är kommunsektorn strukturerad för att ta sig an uppgiften? Tar våra kommunpolitiker utmaningen på allvar?
Svensk ekonomi är stark. Tillväxten har varit högre än både USA:s och EU-15 sedan 1990-talskrisen. Grunden för detta ligger i den reformpolitik som både socialdemokrater och borgerliga partier genomdrev för 15-20 år sedan. Till skillnad från 1990-talets akuta kris, som ledde till beslutsamhet och politisk enighet, är välfärdens framtida finansiering en långsamt tickande bomb.
Konsultfirman McKinsey menar i sin rapport Tillväxt och förnyelse i den svenska ekonomin, som kom för några veckor sedan (2012), att ökad effektivitet i den offentliga sektorn är lika central för landets tillväxt, som att främja exportindustrin och att utveckla den inhemska tjänstesektorn. Eftersom den offentliga sektorns andel av ekonomin är betydande är det ”ännu viktigare i Sverige än i de flesta andra länder att den offentliga sektorn fungerar på ett effektivt sätt”.
Det är en grannlaga uppgift att uttala sig om effektivitet i offentlig verksamhet. Det är svårt att avgöra utvecklingen över tid. Inom framför allt sjukvård och omsorg innebär medicinsk och teknisk utveckling att det är tveksamt om det är relevant att jämföra dagens verksamhet med den för några decennier sedan.
Svårigheten att göra bedömningar och att på ett pedagogiskt sätt förklara vad effektivitet innebär kan vara ett av skälen till att för litet görs på området. Alltför ofta uppfattas effektivisering vara det samma som besparing. Inte sällan gör, kanske framför allt borgerliga, politiker dessutom misstaget att tro att låga kostnader definitionsmässigt betyder högre effektivitet.
I SKL:s rapport Framtidens utmaning – Välfärdens långsiktiga finansiering (2010) slår man fast att ”det råder ingen tvekan om att skolan, vården och omsorgen kan bli mer effektiv, det vill säga det går att uppnå lika goda resultat till lägre kostnader eller bättre resultat till samma kostnad”.
Det är så man ska förstå effektivitet. Det är ett mått på vilka resultat som nås i förhållande till de resurser som tas i anspråk. Det är således inte ett mål bland andra – utan ett samlat och övergripande mål.
Trots betydande mättekniska problem görs bedömningen att effektiviseringspotentialen är hög – och att utvecklingen i decennier varit påfallande låg. McKinsey skriver: ”Med ett ambitiöst angreppssätt finns goda skäl att tro att produktiviteten i den offentliga sektorn kan höjas 25-30 procent de närmaste 10 åren (med bibehållen kvalitet)”.
I ESO-rapporten Den långsiktiga finansieringen, välfärdspolitikens klimatfråga? (2009) skriver tidigare statssekreteraren Per Borg (S): ”Medan man talar om effektiviseringsmöjligheter om tiotals procent visar de faktiska resultaten att effektiviteten blott ändrats med någon procent – upp eller ned”. Vidare skriver Per Borg att det praktiskt nåbara ”beror på den kraft och den skicklighet med vilken utvecklingen av effektiviteten drivs” – med andra ord: politikens intresse och förmåga.
Utmaningarna för välfärden är gigantiska. SKL:s prognos pekar mot ett finansieringsgap om 25 år på 200 miljarder kronor (i dagens penningvärde). Det motsvarar 20 procent av den offentliga konsumtionen (eller fem gånger försvarsmaktens kostnader per år).
Den demografiska utvecklingen, det vill säga att vi har en åldrande befolkning, lyfts ofta fram som ett problem i debatten. Per Borg pekar på att en viktigare faktor handlar om våra ökade krav och förväntningar: ”Det stora finansieringsproblemet följer av det förhållande att vi inte nöjer oss med oförändrad standard. Med allmänt stigande levnadsstandard efterfrågar vi högre standard också beträffande välfärdstjänster”.
På Tage Erlanders tid kunde ”de stora förväntningarnas missnöje” mötas med en ständigt expanderande offentlig sektor. Det är knappast möjligt framöver. Ökade inslag av privat finansiering och ökade skatteintäkter genom höjd sysselsättning är två möjligheter. Per Borg menar att ”produktionen av välfärdstjänster [också måste] effektiviseras”.
McKinsey-rapporten lyfter fram ett antal förslag till åtgärder för att öka effektiviteten. Man pekar bland annat på SCB:s uppdrag att förfina och utveckla forskningen på välfärdsproduktion, som varit eftersatt. Huvudmännen, det vill säga till stor del kommuner och landsting, måste förbättra sin styrning. Den offentliga upphandlingen måste professionaliseras. Vi behöver ”konsolidera förvaltningsstrukturen” (i klartext minska antalet kommuner drastiskt, fullfölja regionaliseringen samt se över statens organisering, vilket pågår i en utredning som redovisas i december).
Alla är överens om att möjligheterna till effektivisering är betydande. Det är framför allt på kommuner och landsting som det vilar ett tungt ansvar. Uppgiften är svår. Effektivisering förutsätter nämligen att man kan avgöra vad som är viktigt och prioriterat, att man för ett resonemang om kvalitet, mål och tillgänglighet.
För att möta framtidens välfärdsbehov måste en bred politisk process startas. Alternativet är en okontrollerad utveckling av privat finansiering och ökade klyftor.
Kommunals förre vice ordförande Lars-Åke Almqvist ger perspektiv på frågan om kommunpolitikernas inställning:
”Politikerna är ovana vid att tänka i termer av att det gäller att använda befintliga resurser på mest effektiva sätt. /—/ De ser sig som företrädare för sitt parti, men de ska faktiskt se till att den verksamhet de ansvarar för till låg kostnad levererar det som medborgarna vill ha. Varenda skattekrona ska användas på bästa sätt, men det är inte deras ingång.”
Ytterligare ett skäl till politikens knappa intresse är att det inte finns några kortsiktiga politiska poäng att vinna. Problemen smyger sig på. Det är först på många mandatperioders sikt som situationen riskerar att bli alarmerande.
Att hantera välfärdens målkonflikter är en sann politisk uppgift. Den ska varken lämnas åt ödet eller åt tjänstemän att avgöra. Detta är vad politiker på kommunal nivå ska ägna sig åt. Det är det huvudmannaledarskap som jag skrev om i en tidigare artikel. Om vi inte gör det (rätt saker) är det tveksamt om övriga åtgärder får avsedd effekt. Därför måste den kommunala sektorns struktur ses över från grunden. Och vi som kommunpolitiker måste ta oss an en annan roll.
Referenser
Richard Bengtsson 
Det är helt riktigt. Det finns en enorm potential för att effektivisera kommunal och statlig verksamhet. Men vi måste börja från ruta ett. Det flesta chefer i kommunal och statlig verksamhet är skickliga på att tolka lagar och förordningar, men de har ingen eller liten kunskap om olika effektivitetsbegrepp. Man lär sig inte att förstå och tillämpa begrepp om företagsekonomisk eller samhällsekonomisk effektivitet på en veckoslutskurs. Detta kräver en lång utbildning.
Pingback: Dela Stockholms stad i fyra kommuner | Richard Bengtsson
Pingback: En ny roll för kommunpolitiker | Richard Bengtsson